Jorden runt på en tallrik

Afghanistan kommer först på listan i den alfabetiska förteckning över länder som vi använder oss av i projektet. Denna rätt verkar ha en stark ställning som nationalrätt. Vi hade inte några specifika förväntningar inför denna maträtt förutom att jag var skeptisk till russin i mat vilket jag generellt inte gillar.

Dock blev det en positiv överraskning! Rätten var oväntat gott med söta ingredienser. Russinen stektes i stekpanna med en kardemummakryddning och när jag smakade dem så ifrågasatte jag varför jag inte gjort detta förut? Smaskens! Även riset med saffranskryddning blev riktigt gott!

Pris:

• Billiga ingredienser förutom lamm
• Nästan två timmars tillagningstid (det stod 70 minuter på receptet men det klarade vi inte.)
• Pekfinger: brännskada
• Tumme: brännskada
• Ringfinger: skärskada.
• Disk: hejdlöst
• Krångelgrad: medium

Tips till den som vill försöka: köp verkligen färdigskurna morötter. Det var hopplöst att försöka få alla tändsticksstora.

Kommer att göra igen? 3/4 röstar ja. Yngste sonen var inte imponerad, han tyckte att det var lite okryddat.

Nästa på listan var Albanien. Tavë Kosi som har en stark ställning som inofficiell nationalrätt. Lamm med ytterst lite ris, täckt av en blandning av grekisk yoghurt, ägg och mjöl. Märklig rätt. Två i familjen skulle snarast beskriva den som lite vidrig. Personligen tyckte jag att den var ok, men jag märkte under ätandets gång att jag önskade att det skulle ta slut. Och dagen efter valde jag andra rester.

Överflödet av yoghurt och bristen på kolhydrater gör den lite för syrlig och inte så mättande. Yngsta sonen likställde den visuellt med äggröran på Viking Line. Jag har en känsla av att vi (jag) måste ha gjort något fel

Pris:

• Billiga ingredienser förutom lamm
• Två timmars tillagningstid
• Disk: sparsamt
• Krångelgrad: lätt

Tips till den som vill försöka: Riset hamnar i botten så skopa neråt när ni ska äta.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja. Ergo - nej.

Ikväll blev det couscous från Algeriet. Det kändes som hemmaplan eftersom de har samma nationalrätt som Libyen och jag är van vid den och tycker om, en ofantligt populär rätt i hela norra afrika. Dock var ingredienserna lite annorlunda mot det libyska, även tillagningssättet och smakerna. Jag vet inte om det har att göra med det specifika recept jag hittade eller om Algeriet verkligen har en helt egen variant. Plus att vi inte hade morötter hemma. Nåväl...

Trots tre liter vatten smakade det torrt. Trots massor av kryddor var det smaklöst. Jag tror nog mest på att jag helt enkelt misslyckades idag men jag jämför också med den libyska varianten som har tomatbas och massor av lök. Det här var mest ... Cous cous ... Alla tyckte att det var ok, men tråkigt. Jag var nog mest missnöjd och besviken av alla. I synnerhet eftersom det tog så himla lång tid och är lite krångligt och jag hade sett fram emot att det skulle vara gott. Jag tror att jag överdrev med kikärtorna också. Jag har en tendens att överdriva och eftersom kikärtor inte ens är gott så känns det ju lite dumt att överdriva just det.

Pris:

• Billiga ingredienser
• Två timmars tillagningstid
• Disk: medel
• Krångelgrad: ganska krångligt men överkomligt eftersom jag är van vid en couscousier. Kan vara struligt för en nybörjare dock.
• Tips till den som vill försöka: Tänk på balansen i mängden cous cous och gryta.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja. Alltså - nej.

Ikväll blev det escudella från Andorra som verkar ha en relativt stark ställning som nationalrätt. En rätt med lite allt möjligt, kyckling, bacon, korv och massa annat. Det blev lite korvsoppa över den. Maken och jag tyckte att det var helt ok, inget himlastormande. Trots mkt kött kändes den allt som allt nyttig tyckte vi. Pojkarna tyckte att det var ok men tråkigt. Som min yngsta son sa "Det här måste vara det tråkigaste man kan göra med så många goda ingredienser."

I några av recepten jag hittade i efterhand ingick både lite pasta och lite ris. Jag tror att det är en bra idé, dels för att minska vätskemängd, men också för att göra det matigare.

Pris:

• Billiga ingredienser
• Lite drygt en timmes tillagningstid
• Disk: Inte så farligt
• Krångelgrad: plättlätt

Tips till den som vill försöka: Vårt recept gjorde mat till en hel armé. Grytan ni ser är den mindre av två.

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja. Alltså - nej.

Vi hamnade i Afrika igen, i Angola. Muamba de galinha. Kyckling som marinerade över natten i citronsaft, vitlök och chili. Kokas med pumpa och okra. Vi valde dock okraliknande paprika då vi inte lyckades hitta okran. Vi letade på grönsaksavdelningen och upptäckte i ett senare skede att okran fanns i frysdisken. Stärkelsen i okra kanske hade en funktion som vi vid det här tillfället inte fattade, men nåväl, vi gick på det visuella. Och inte ens det var särskilt likt märkte vi efteråt. Dock tror jag att paprikorna smakade bättre än vad okran hade gjort.

Rätten verkar ha en relativt stark tradition som nationalrätt, däremot verkar den tillagas på lite olika sätt. Vissa recept innehåller jordnötssmör och andra är mer grytliknande. Detta var ett recept vi hittade som vi körde på.

Egentligen ska denna rätt serveras med cassava. Det visste vi inte vad det var, och i vår iver tänkte vi inte på att utforska det närmare. Vi hittade inte heller cassava på Willys, så vi bytte enligt rekommendation ut det mot ris. Vilket var tur.

I efterhand forskade jag nämligen lite och det visar sig att cassava inte är så lätt att hantera. Tillagar man det fel så kan det i värsta fall leda till förlamning eller död, då roten, surprise, innehåller cyanid ... Jag har en känsla av att ris var ett bra val för oss.

Det intressanta var att det skulle vara chili även i grytan men man lade i en hel chili och lät den koka med. Utan att hacka. Det gjorde susen ändå, maten blev skönt stark på ett bra sätt. En i familjen var lite tveksam och tyckte att det var lite kryddlöst, men det var även den familjemedlemmen som tryckte i sig den kokta chilin.

Pris:

• Billiga ingredienser
• 1,5 timmes tillagning + marinad över natten
• Disk: inte mycket.
• Krångelgrad: plättlätt

Tips till den som vill försöka: glöm inte att marinera kycklingen kvällen innan.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja. En med förbehåll om mer kryddning nästa gång.

Första besöket i Nordamerika, Antigua och Barbuda. Av vad jag läst så har de mycket afrikanskt inspirerad mat pga slaveriet och det tyckte vi märktes på den här rätten. Det var två delar i maten. Fungee och pepperpot. Ibland nämns kombinationen av dem båda som nationalrätt, men ibland nämns bara fungee med olika förslag på tillbehör. Tydligt är dock att Fungeen i sig har en starkare ställning.

Lång tillagning men grytan skötte sig själv. Grytbitar, rökt kött, timjan, chili, vitlök, sötpotatis, spenat och pumpa. Tillbehör var Fungee gjorda av majsmjöl och rullade i en skål med smör.

Grytan i sig var god, en kryddig och god, lite rökig smak. Vi bytte ut fläskingredienserna och försökte hitta motsvarigheter, grytbitar av nötkött och rökt nötkött. Fungeen var däremot en annan femma. Alla åt sina två fungee, utom äldste sonen som inte ser poängen med att trycka i sig saker han inte gillar, bara för att. Han smakade en gång, det räckte. "Det smakar ju sand!"

Vi andra tuggade modfällt vidare och försökte vårt bästa att blanda ut lite fungee med mycket gryta för att försöka dölja smaken och konsistensen. Som min mamma skulle ha sagt så "tuggade vi med långa tänder". Det är sällan ett gott betyg. Familjen hävdar att jag måste ha gjort fel, men av de recept jag hittat så gjorde jag precis rätt. Men vad vet jag, jag går inte i god för det. Någon gång vill jag äta fungee gjord av ett proffs.

Pris:

• Många ingredienser och sammanlagt blev det lite dyrare än andra rätter vi gjort.
• Chili i ögat. Som vanligt.
• 2 timmars tillagning
• Disk: medel
• Krångelgrad: medel

Tips till den som vill försöka: Ta det lugnt med rullandet av Fungee i skål. Ju vildare desto värre.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja till grytan och 4/4 röstar nej till Fungee. Första gången vi slänger bort. Rökighet och kryddor i grytan var väldigt gott. En känsla av råhet i mjölet ... Nej, inte gott.

Ikväll blev det åka av. Argentinsk asado - grillfest som verkar ha en stark ställning som nationalrätt. Kycklingklubba, entrecote, chorizo, klyftpotatis, sallad, chimichurri och salsa criolla. Allt som allt kändes det ungefär som hemmamat. Salsorna gav en trevlig, syrlig och stark smak till och kombinationen allt som allt blev jättegod! Kanske ett litet antiklimax att ha på en torsdagkväll i sitt lilla kök i Norrtälje och tillaga på spisen, men, äh!

Det gick åt mer än vi hade förväntat oss, jag trodde att vi skulle ha rester i dagar. Men yngsta sonen sammanfattade med "Vi var nog lite glupska".

Pris:

• Mycket kött och många ingredienser så det blev lite dyrt.
• Brännskada
• 2 timmars tillagning, men det minskade till 1,5 för att yngsta sonen hjälpte till.
• Disk: hejdlöst
• Krångelgrad: Inte så svårt, man är ju van vid tillagning av kött och kyckling. Salsorna var nya men de var jättelätta. Hacka, blanda, färdigt.

Tips till den som vill försöka: Planera väl innan du sätter igång så att saker blir klara ungefär samtidigt. Var beredd på att överstiga dagens kalorigräns.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ett rungande ja. Jättegott! Utmaningen är att göra det vegetariska lika smakfullt.

När jag försöker hitta info om Armeniens nationalrätt pekar det mesta mot Harissa. Jag får leta en stund men hittar sedan även andra förslag, dock lutar det starkt mot att Harissa har en stor tyngd som traditionell rätt i landet.

En rätt som i stort sett består av vete (inte mjöl) och kyckling och kryddor. Tog gräsligt lång tid men skötte sig helt själv. Jag var ofantligt skeptisk innan. Det stod att man ska koka vete och kyckling och sedan röra ihop allt till en gröt. Kycklinggröt. Men i realiteten blev det mer risotto av det.

Äts med en klick smör och ett gott bröd. Överraskande gott, i synnerhet med tanke på fördomarna jag hade. Det visade sig att denna rätt också finns i de arabiska länderna och är en rätt man i Libyen ger till kvinnor efter att de fött barn, för att de ska återfå energi. Den kändes näringstät, mättande och med ett bra tuggmotstånd. Smörklicken var pricken över i!

Pris:

• Väldigt billigt
• 3,5 timmars tillagning.
• Disk: sparsamt.
• Krångelgrad: mycket lätt.

Tips till den som vill försöka: Var flexibel med tillagningstid. Beroende på vilket vete du köper kan det ta upp till sex timmar. Kan stå, behöver ej ätas direkt.

Kommer att göra igen? 3/4 röstar ja.

Lammstek med någon form av potatistillbehör ska tydligen av vad jag hittat info om vara den australienska inofficiella nationalrätten. Tydligen är det relativt nyligen framröstat och den ”traditionella nationalrätten” är köttpaj. Men vi valde då den lite modernare varianten just denna gång.Vi gjorde med ett recept vi hittade där man serverar klyftpotatis och en sås baserad på crème fraîche kryddat med rosmarin, även lammet.

Familjen var lite skeptisk till att gjorde köttet så rått, enligt dem. Men de blev övertygade om fördelarna under ätandets gång. Annars lever jag i en familj där 50% av familjemedlemmarna vill ha sin biff well done. Såsen med crème fraîche gick ner till och med hos maken som till och med tog extra, även om han i normala fall avskyr crème fraîche.

Vanlig mat, inget udda. Bara gott, det var vi alla överens om.

Pris:

• Ja det är väl köttet som kostar, i övrigt var det billigt.
• 1,5 timmars tillagning.
• Disk: medel.
• Krångelgrad: mycket lätt.

Som med allt kött, ta span i familjen på hur de vill ha det. ;)

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Azerbajdzjan näst på tur. Denna rätt verkar inte vara den solklara nationalrätten, utan en annan rätt framkommer ibland. Men vi valde i alla fall Piti som är en mycket traditionell rätt även om åsikterna kan gå isär om det är nationalrätt eller inte. Oklart där. Långvarigt kok. Långvarigt och få ingredienser, men stundtals lite ovanliga. På förhand kändes det som om det enda roliga med denna maträtt var kastanjerna, och döm om vår (min) besvikelse när det inte fanns kastanjer i vår välsorterade affär. Varken färska eller konserverade. Två biträden involverades men de ojade sig mest och tyckte att det var en märklig fråga.

För att inte tala om ansiktsuttrycket på killen i köttdisken när vi bad om lammfett. Det fanns tyvärr inte inne. Vi reagerade med en spontan utandning av lättnad innan han i nästa andetag informerade oss om att han kan beställa in. Vi tackade artigt nej. Kanske är det aldrig förut någon som bett om en vara som den så ogärna vill köpa?

Hur som haver. Jakten på kastanjer präglade detta recept mest. Jag funderade till och med på att köpa kastanjepuré eller vattenkastanjer men gav upp de tankarna ganska snabbt. Det googlades på substitut och ersättningar och tydligen finns det inga bra ersättare alls. Förstås. Så med mungiporna vid knäna begav vi oss hemåt. Men jag läste sedan att man kan ersätta kastanjerna med potatis. Sjukt tråkigt men vad sjutton. Vi körde ändå.

Temperaturen är väldigt låg och det kändes inte ens som om det kokade i ugnen. Det stod där inne i en evighet och bara … myste … Döm om vår förvåning när det faktiskt var gott …! Köttet var otroligt mört och äldsta sonen utbrast spontant att köttet var jättegott. Yngsta sonen uppskattade den råa löken som åts till. Saffranet var lite diskret, spadet lite för vattnigt men smakerna var helt okej med tanke på hur otroligt få ingredienser det var. Alla röstade ja, men alla var också på en nivå där det var gott strax över medel. Ingen höjdarmat, ingen bjudmat, men något som vi absolut kan tänka oss att äta igen.

Pris:

• Billiga ingredienser förutom lamm
• 3,5 timmars tillagning.
• Pekfinger: brännskada
• Disk: sparsamt, ännu mer sparsamt om jag hade planerat lite bättre med vad jag skar var.
• Krångelgrad: mycket lätt. För lätt. Det kändes som matfusk, förutom tiden. Men nu hade vi å andra sidan inte kastanjerna som känns som det enda pilliga momentet.

Tips till den som vill försöka: Antingen hackar du inte löken så fint, eller så lägger du i den efter att du har skummat. Jag stod mest och skummade bort lökbitar som jag sedan försökte få tillbaka.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Då var vi tillbaka i Västindien för att testa på nästa ö! Bahamas! Nationalrätt är Cracked Conch vilket egentligen är havssnigel (urk), men eftersom det trots idoooogt letande inte gick att hitta ens i vår mest välsorterade mataffär så … tog vi räkor i stället. Friterade räkor alltså, som kompletterades med ett kryddigt och matigt bahamskt ris. Rätten verkar ha en status som nationalrätt, men serveringen ser lite varierad ut. Ofta ser man bara conchen med sallad och sås, utan ris. Men vi ville ha det lite matigare och nyttigare än bara friterat, så eftersom vi hittade tips på att man kan göra bahamskt ris till så nappade vi på det.

45 minuter skulle det ta, och det tog det. Men det var en jäkla massa jobb på dessa 45 minuter och vi var tre personer som jobbade på. Friteringen är ju det absolut meckigaste. Dessutom var smeten jag tillagade alldeles för lös så det vi friterade splittrades och liknade mest någon form av tennfigurer från gamla nyårsaftnar.

Såsen skar sig och riset brändes vid.

Men jättegott var det! Tyckte åtminstone jag. Detta var första rätten där alla utom jag gnällde på något. Äldsta sonen tyckte att såsen var alldeles för sur och bönorna förstörde riset. Yngsta sonen tyckte att riset smakade kaffe men att räkorna och såsen var goda. Maken gillade riset men inte räkorna och såsen. Och jag gillade allt. Jag uppskattade den sura och starka såsen i kombination med de salta räkorna och det mustiga riset!

Pris:

• Billiga ingredienser
• 45 minuters tillagningstid
• Hotfulla oljeskvätt från kastrullen
• Fritysmet över.allt.
• Disk: medel
• Krångelgrad: Inte krångligt, mest bökigt.

Tips till den som vill försöka: Var inte lika dumma som jag och börja uppifrån med frityrsmeten. Jag började med att hälla i nästan en liter vatten och insåg sedan att jag borde ha börjat lågt och spätt ut vid behov. Det var därför våra räkor såg ut som Aliens.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja till hela rätten. Minstingen försökte få oss att åtminstone rösta ja till räkorna, men stora sonen sa att om vi bara är sugna på friterade räkor så är det ju lättare att bara göra det. Så nej. (Men det var faktiskt gott …)

Idag slår vi till med tre rätter på en och samma gång. Detta är uppenbarligen en populär rätt på arabiska halvön och maken såg fram emot att få äta den eftersom han hört ryktas om den. Den verkar vara starkast i Bahrain, Kuwait verkade ha lite olika alternativ men i Qatar tolkade jag också att den var tämligen stark som nationalrätt.

Jag försökte följa receptet men lyckades inte få det att hänga ihop riktigt. På en del ställen gissade jag och läste mellan raderna. Koriandern la jag i på fel ställe, jag verkar ha missat att det ska vara två koriander i receptet? Två citron står det dock och den ena vet jag inte var den skulle i, men men … det gick ändå.

Egentligen var inget krångligt, men det var så många instruktioner så jag fick läsa dem många gånger om och se till att jag var på rätt steg. Lägg i en grej, koka tre minuter, lägg i en annan grej, koka tre minuter, lägg i … etc.

Summa summarum så blev det i alla fall jättegott. Riset var underbart gott, enligt mig och maken och kycklingarna var väl tillagade och kryddiga. Grabbarna gillade också det här. Medel, enligt äldsta grabben, och ”definitivt bättre än det sämsta jag sagt ja till”, enligt lilla grabben, som ju faktiskt inte är så liten längre.

De önskemål som fanns för att hotta upp den var väl fler ingredienser som var synliga efter långkoket. Jag har sett andra recept med mandlar. Jag var lite sugen på körsbärstomater och äldste sonen föreslog kardemummarussinen från Afghanistans rätt. Yngsta föreslog morötter.

Pris:

• Billiga ingredienser, om än en jakt på torkad lime som jag faktiskt inte vet om det gjorde någon skillnad i smak överhuvudtaget?
• Tillagningstid: 2 h och 15 minuter.
• Disk: Medel.
• Krångelgrad: Ok

Tips till den som vill försöka: Ta en överblick över kryddblandningen och försök få ihop kryddningen utan att göra den separata kryddblandningen först, om ni inte verkligen vill ha den. I slutändan ska man ta pyttelite av kryddblandningen och komplettera med nästan samma kryddor :D

Kommer att göra igen? Ja, från hela familjen!

Bangladesh verkar inte ha någon uttalad nationalrätt men en framkommer lite oftare än andra, dock med olika namn. Vi valde i alla fall Bhapa Illish, fisk med senapssås. Senapsfrön och vallmofrön fyndade vi i en internationell mataffär, det kanske fanns i vanliga affärer också, men vi var ändå där så …

Jag såg fram emot det här men äldsta grabben var misstänksam när han såg bilderna på nätet. ”Det ser ut som en roddbåt som en kossa spytt i”. Det bådade inte gott med tanke på att expectation/reality sällan brukar vara till verklighetens fördel.

Nåväl. Jag vet inte vad det var för fel på mina senapsfrön eller om chilin fullständigt tog över, men den där smarriga senapsfärgen fick jag inte till alls. Min sås blev grön. Däremot smakade det väldigt starkt av senap, varje tugga var en näsvägsrensare. Familjen var till största del inte imponerad.

Jag gillade såsen till viss del, men insåg efter ett tag att jag nog föredrar vanlig vit kryddad fisk. Såsen var inte heller tillräcklig för att täcka upp för riset som blev väldigt torrt och tråkigt efter en stund. Maken var måttligt imponerad, han gillar inte ens sötad senap speciellt mycket. Äldsta sonen sa raskt nej där han satt med tårar i ögonen, skrapade bort såsen och åt fisk med ris. Yngsta sonen tyckte att det var gott. Men även han tröttnade på riset till slut, däremot väljer han ändå att rösta ja då fisken och såsen i sig är själva rätten.

Nej, inte en lyckad dag idag. Jag skyller till viss del på min matlagning och till viss del på att senap inte riktigt fungerar i den utsträckningen i vår familj.

Pris:

• Billiga ingredienser men kanske lite tråkigt att lägga pengar på specifika kryddor som man troligen aldrig kommer att använda igen.
• Tillagningstid: 45 minuter.
• Disk: En del, med mixer och så.
• Krångelgrad: Ganska lätt

Tips till den som tänker försöka: Se till att fisken är ordentligt tinad. Vi förlorade en del sås som rann ut i vätskan från fisken. Det var bara klantigt och stressigt att inte tina den ordentligt först.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja, och även det med viss tveksamhet.

Vi hade en dålig känsla för det här redan från början. Ingredienserna kändes sådär, i synnerhet med tanke på majsmjölet som vi redan hade en dålig erfarenhet av i Antigua och Barbuda. Men men … det är bara att bita i. Vi kommer att stöta på dalar och rätter vi trodde var dalar som visar sig vara fantastiska. Vårt enda hopp denna gång var att tillagningen var en helt annan och inte lika rå. Detta verkar vara en befäst nationalrätt i Barbados och åtminstone vi hittade inga andra alternativ som nationalrätter.

Flygfisk var inget vi hittade så vi tog rödspätta. Kryddblandningen har stått i kylen sedan en vecka tillbaka och väckt oerhörd skepsis i sina framträdande smaker av vinäger och chili. Jag har gått och nallat lite av den till mina frukostägg, för jag gillar märkligheten i smakerna.

Yngsta grabben hjälpte mig med matlagningen. Jag sa exakt så här ”Jag behöver egentligen inte hjälp, det är mest för sällskap”. Det fick jag äta upp. Så här många krångliga moment har jag aldrig tidigare pressat in på 35 minuter. Snabblagat men vi hade häcken full under tiden. Ena rödspättan behövde vi två personers muskler till för att penetrera med en tandpetare.

Jag försökte få till en fin bild, men skålen jag lade coucoun i släppte taget med ett ”blobb” snarare än med en fin form. Jag gillade bilden av Bangladesh på första sidan, men detta kommer inte bli min stoltaste vecka.

Vi är en okinkig familj. Det är vi verkligen. Alla åt. Och ingen tyckte att det var hemskt. Äldste sonen sa att majsgröten var bättre än fungee, men inte god. Yngsta gillade fisken. Maken gillade grytan. Jag tyckte att allt var ok. Totalt sett tyckte alla att det mesta var ok, men ingen kände längtan över att uppleva detta igen med tanke på all mat som finns där ute. Två familjemedlemmar värmde en fryspizza efteråt.

Två gånger i rad har vi haft otur. Nu hoppas vi på att Belarus ska ge oss en mer positiv upplevelse. Till nästa gång.

Pris:

• Många ingredienser, så prismässigt blir det ju en del, även om inget var dyrt. Men 25% av tre olika paprikor? Bara provocerande.
• Tillagningstid: 35-40 minuter.
• Disk: En hel del tycker jag nog.
• Krångelgrad: Inget som var omöjligt (förutom att penetrera den där jäkla rödspättan) men stressigt med många moment.

Tips till den som tänker försöka: Mängden gryta är underdimensionerad mot mängden coucou. Det räckte för att vi inte tyckte så mycket om, men annars var det inte mat till fyra personer.

Kommer att göra igen? 0/4 röstar ja.

Av vad jag har lyckats leta fram så verkar detta vara en ganska stark nationalrätt i Belarus. Om den är officiell vet jag inte, men åtminstone starkt inofficiellt.

Rent receptmässigt vet jag inte skillnaden på det här och raggmunk, men smakmässigt var det ingen större skillnad. Jag har sett att de traditionellt äts med creme fraîche men med tanke på makens avoghet mot just den produkten så snokade jag rätt på att den ibland äts med äppelmos. Så det fick bli båda.

Jag var lite osäker på potatismängden i receptet och matmängden överhuvudtaget så jag valde att dubbla receptet till oss fyra men valde att lägga i potatis lite i taget för att se när smeten var ok. Storleken på potatis spelar ju också roll. Antingen fanns det en stor marginal åt båda håll som fungerade eller så lyckades jag pricka precis rätt, men 80% av potatisarna i en vanlig påse blev bra.

Sönerna saknade någonting till, och på vissa recept har jag sett att det serveras med korv. Så något mer proteinrikt kommer att tillkomma om vi gör receptet igen.

Annars tyckte vi alla, utom en, att det var gott. Det var godare med creme fraîche än med äppelmos och där någonstans borde ledtrådarna falla på plats. Maken tuggade moloket och menade till slut att den här rätten ingår i våra traditioner, och han är faktiskt afrikan. En liten klick creme fraîche i äppelmoset hjälpte föga.

Annars slurpade vi i oss det här ganska snabbt. En skön blandning av potatis och fett.

Pris:

• Mycket billiga ingredienser
• Rivsår på pekfingret
• För en liten stund såg jag ut som sju svåra år med tårar i hela ansiktet. Hacka lök är en sak, riva - en helt annan …
• Rökigt kök, öppet köksfönster, vindil och därmed krossade prydnadssaker.
• Tillagningstid: 1 h.
• Disk: Inte så farligt.
• Krångelgrad: Mycket lätt.

Tips till den som tänker försöka: Se om du kan hitta mer pålitlighet kring potatismängd eller testa dig fram som jag gjorde. Och se till att du hittar någon annan som river löken åt dig.

Kommer att göra igen? 3/4 röstar ja.

Belgien har inte någon entydig nationalrätt, utan det är tre olika rätter från tre olika landsdelar som kan kallas nationalrätter. Vi valde att göra rätten från den flamländska delen.

Ett rejält långkok. Man blandade ihop allting och stekte lite om vartannat vilket var ett litet stressmoment i sig, men när väl allt hamnade i grytan så puttrade det på i 3 timmar.

Pommes frites sparade jag till sist och kollade inte upp så noga hur man gör, hur svårt kan det vara liksom? Ha …

Det slutade med att hela familjen var involverad i just pommesen. Alla hade sitt, mer eller mindre verklighetsbaserade framgångsrecept. Antingen blev de brända eller mjuka eller så låg de på botten. Temperaturen på spisen verkade fullständigt irrelevant mot vad som faktiskt hände i kastrullen. Jag panikgooglade och hittade lösningar om dubbel fritering. I slutänden satt vi med ok pommes frites som var så oljiga så att jag nu mår lite illa. Speciellt eftersom jag klämde i mig hela den första misslyckade batchen nästan helt själv medan jag lagade resten. Jag vet inte varför jag gjorde det. Förmodligen en stressreaktion. Om Belarus var en skön blandning av potatis och fett så var det här kanske inte en lika skön blandning av desamma.

Nåväl, pommes aside. Grytan var väldigt god! Den innehåller massor av saker, men det som sticker ut är två flaskor öl och fyra skivor bröd som smulas ner i grytan, vilket blir stärkelsen i grytan som gör att den tjocknar. Riktigt gott blev det, tyckte vi alla! 500 gram kött kändes dock alldeles för lite för fyra personer och vi ville ha mer gryta. Yngsta sonen frågade till och med om vi kanske kan fuska och göra det här igen, innan vi tagit oss jorden runt?

Pris:

• Rimliga priser på ingredienserna, speciellt om man har en del hemma i skåpen. Många av ingredienserna fanns redan och drällde från tidigare matlagning, men måste man köpa allt nytt så blir det nog en summa.
• Tillagningstid: Om vi hade haft koll på pommes så hade det tagit 3,5 timme. Nu tog det totalt fem timmar.
• Disk: Hemskt.
• Krångelgrad: Gryta - inte så farligt. Bra om man har förberett allt så man bara kan hälla i vartefter när man väl börjat steka. Pommes: …

Tips till den som tänker försöka: Ha koll på hur man gör pommes eller ta något annat tillbehör.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Nu kommer vi att ha ett par veckors paus i tillagningen, men vi återkommer snart, och då besöker vi Centralamerika!

Vi är åter, efter en månad av ramadan och bortrest make. Han kommer från libyska husmödrars potenta matlagning till vårt lilla vardagskaos med experiment. Tur att det blev bra idag så att chocken inte blev för svår …

Belize verkar ha denna rätt som nationalrätt, men den tycks kunna tillagas på lite olika sätt. Antingen ingår kycklinggrytan, eller så är det bara riset och ibland potatissalladen. Vi valde att göra dem alla, då de flesta bilder vi hittade har alla tre komponenter.

Tre komponenter, varav två komponenter var två olika komponenter i sig. Svettigt värre. Vi var tre som höll på, och jag vet inte om själva rätten eller projektledningen var krångligare, men bra blev det i alla fall till slut och ingen blev osams!

Vissa saker i receptet misstänker jag att var underförstådda. Som att man skalar potatisen innan man kokar den. Men jag och underförstådda saker är inte en särledes bra kombination, så fingrarna fick ta stryk på slutet när jag skalade brännheta potatisar. Receptet på recadokrydda var för en hel armé så vi valde att göra blott en fjärdedel av det.

I slutänden blev allt gott. Riset var, enligt mig, himmelskt. Kokat i kokosmjölk och krämigt. Kycklingen smakade oväntat lite med tanke på vilken massiv mängd kryddor den innehöll. Det var god kyckling, men det känns som om samma resultat hade kunnat uppnås med betydligt mindre ansträngning. Även potatissalladen var mycket god. Jag vet inte riktigt varför den blev röd. Jag tror inte att den ska vara röd, men … den blev i alla fall god.

Pris:

• Ingen kostnad utöver det vanliga. Billiga och vanliga ingredienser i det stora hela om man har ett hyfsat välfyllt kryddskåp.
• Brännskadade fingrar och ögon (steka lök i vinäger? Jag tror att det används som tortyrmetod i vissa länder ...)
• Tillagningstid: 1,5 intensiva timmar.
• Disk: Lite i mesta laget.
• Krångelgrad: Alltså … ingenting var ju krångligt. Det var mer ”det där måste göras först för det ska i den där, och sen pausar vi det där och kan du hacka lök, nej tog du DEN löken, den skulle ju vara till riset” etc. Mycket på en gång och alla rätter igång samtidigt.

Tips till den som tänker försöka: Planera väl i vilken ordning allt ska göras, och det kan vara värt att ha allt upphackat och klart innan man sätter igång.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja. Till alla komponenter. Yngsta var väl lite ettrig mot kidneybönorna som enligt honom gav en jordig smak, men annars var vi alla lyckliga.

Jag har hungrat efter att få fortsätta detta projekt, så denna vecka bränner vi av några rätter, men jag vet inte om alla kommer direkt in på hemsidan. Pö om pö!

Härnäst väntar ett afrikanskt land. Vi ska göra typ köttbullar av jordnötter. Hur det går? Det får vi se på onsdag.

Den här rätten har jag varit skeptisk till från allra första början. Jordnötsbollar. Det går liksom inte ihop i min hjärna. Rätten är Benins nationalrätt, men kanske mer snacks än middag. Men man kan äta den som middag med olika tillbehör i form av mos, såsom cassava och liknande. Man kan även äta den med sallad och jag tänkte att det var den största möjligheten för att göra den populär hos oss.

Tillagningen var snabb och enkel och hade nog varit ännu enklare om jag inte alltid var så rädd för att allt ska gå åt fanders. Jordnötterna skulle mixas. Men inte en sekund för länge, för då blir de jordnötssmör. Och det var ett no-no. Så jag mixade. Och silade ur de största bitarna. Och mixade. Och silade. Och hela köket var fullt av smulor från jordnötter. 

Maken friterade denna gång och det gick bra. Så vi har bestämt att från och med nu är det alltid han som friterar …

Gott? Hmmm ... Ja. Gott. Men inte mat. Jag drog en jämförelse med chips i havregrynsgröt, som ingen riktigt fattade. Vi åt helt enkelt fluffiga, krispiga och porösa jordnötter. Men ändå jordnötter. Med sallad. Det gick inte ihop.

Oväntat mättande dock, måste sägas till rättens fördel. 

Jag och yngsta sonen var eniga om att det var gott som snacks, men som mat? Nääe.  

Äldste sonen gillar inte ens jordnötter i vanliga fall så det här gick fetbort för honom. 

Maken gillade. 

• Pris:
• Billiga ingredienser.
• Jordnötssmulor exakt över.allt.
• Tillagningstid: 30 minuter max
• Disk: Inte så farligt
• Krångelgrad: Inte svårt.

Tips till den som vill försöka: Var lite avslappnad kring jordnötskrossandet. Det blir inte smör på en sekund.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja. 

Härnäst väntar ett ostasiatiskt land. Gryta baserad på chili och ost. 

Rätten upplever jag efter mina sökanden som en stabil nationalrätt i Bhutan. Efter att ha läst ingredienserna lät det supergott, men efter att ha sett bilder kände jag mig lite mera skeptisk.

Tillagningen var snabb och enkel, inget krångel alls. En intressant faktor är att rätten är helt utan kryddning, om man bortser från salt och färska saker, såsom massor av chili. Ändå väldigt smakrik utan att vara stark. Mängden mat var totalt sett i minsta laget för fyra personer.

Några kvistar koriander blev en hel kruka. Jag tror att jag nämnt tidigare att jag har en benägenhet att överdriva ibland.

Chilin smakade inte chili, så jag vete tusan om jag råkade ta någon form av paprika i misstag. Jag har också läst att osten minskar smaken av chili, men så mycket? Dock fick jag senare acceptera faktum när ett kli i ögat traditionellt resultade i det klassiska "chili i ögat"-fenomenet.

Det röda riset ville inte bli av med sin kärna. Efter en kokning så hällde jag på mer vatten och kokade mer, och kärnan var ändå kvar. Men det var riktigt gott ändå, även om det var lite tuggmotstånd. Vet ej riktigt om det är tanken att det ska vara så.

Inte så mycket mer att säga. Hela familjen tyckte att det var gott. Eller som minsta sa ”Det är inte amazing, men helt klart en 3,5 av 5.”. Själv är jag ju ett ostfreak, så en sås av philadelphiaost och fetaost var ett klart ja från mig. Supergott.

Ostsåsen gjorde sig inte väl på bild, så jag hällde på lite sparsamt till fotot men öste på betydligt mer därefter i mindre estetisk anda. Det som väl blev var väl inte heller särledes estetiskt, men som tur var kan det vara gott ändå.

• Pris:
• Billiga ingredienser.
• Tillagningstid: 30 minuter ungefär, riset tog längst tid.
• Disk: Inte så farligt
• Krångelgrad: mycket lätt
• Chili i ögat

Tips till den som vill försöka: Om du gör till fyra personer, öka på mängderna lite grann.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja. 

Nu åker vi tillbaka till Sydamerika. En rätt som jag sett fram emot sedan starten.

Jag är lite osäker på hur förankrad salteñas är som nationalrätt i landet. Den kommer upp som ett alternativ till nationalrätt, men jag ser även andra rätter som förslag. Klart är i alla fall att detta är en mycket känd och traditionell rätt i Bolivia som sannolikt ses som nationalrätt av vissa.

Tillagningstiden var totalt 2 timmar fördelat på två dagar. Ena dagen förbereder man fyllningen, vilket var några moment i sig. Det enda besvärliga var väl egentligen de där attans potatisarna igen. Jag vet inte varför det alltid blir problem med just potatis som väl borde vara den enklaste ingrediensen? Koka tills de är kokta men fasta. Tio minuter. Jag kokade i tjugo och de var fortfarande stenhårda. När jag gav upp märkte jag att de var nästan på gränsen att vara för mjuka för att kunna rivas. Irriterande lätt moment som ändå lyckades bli komplicerat.

Vi använde specialgelatin gjort på nöt och get, då maken inte äter vanligt gelatin. Det kom i pulverform och jag vet inte om jag fick till det riktigt, för jag upplevde inte att det var geléigt i slutändan.

Fyllningen ska kylas över natten och dagen därpå bakar man och fyller piroger med köttblandningen samt oliver, ägg och russin. Jag serverade med en chilisås som var oväntat stark och nästan tog över hela rätten, som var lite stark i sig med chili och cayennepeppar i ganska frikostig mängd. Det var många moment, men inget direkt komplicerat. Det svåraste är väl alltid att stänga piroger då det undantagslöst hamnar något fett emellan degen som gör den svårstängd…

Mängden mat var frikostig. Receptet hade kunnat mata ytterligare fyra personer. Jag lät dem vara inne i tjugo minuter men de verkar ändå vara bleka jämfört med de bilder jag hittar.

Alla utom minstingen tyckte att det var gott. Jag flämtade av hettan och njöt samtidigt av det söta i russinen och den sockrade degen, men min yngsta tyckte att det var smaklöst. Så nej från honom. Jag trodde faktiskt att den äldste sonen skulle säga nej, pga hettan. Men han tyckte om och gick och nallade rester hela kvällen. Kul att de fortfarande överraskar i sin smak. Men sägas bör att när de svalnat var de väldigt mycket godare.

• Pris:
• Inget direkt dyrt, helt normala ingredienser.
• Tillagningstid: 2 timmar i runda slängar. Uppdelat på två dagar
• Disk: Med två dagars tillagning och bakning och plåtar så blir det en del
• Krångelgrad: Helt ok, inte så farligt men många moment.
• Brännheta potatisar att skala och riva, igen. Enbart på grund av dålig planering och dåligt tålamod.

Tips till den som vill försöka: Låt pirogerna svalna innan ni äter. Vi åt när de kom direkt ur ugnen, och det förstörde nästan upplevelsen för att det var för varmt.

Kommer att göra igen? 3/4 röstar ja. 

Härefter reser vi hem mot Europa igen, för att smaka en rätt vi ätit flera gånger förut, men inte med just dessa tillbehör.

Eftersom det typsnitt jag valt som rubrik endast accepterar brittiska alfabetet så är denna rätt en saftig utmaning. Ćevapčići verkar inte vara officiell nationalrätt men så nära man kommer.

Bilden är ju inte den mest smickrande, men i runda slängar så är detta typ järpar i pitabröd med lite tillbehör.

Tillagningstiden var hastig, max 30 minuter. Inte heller några komplicerade moment utan nästan larvigt lätt, om man bortser från faktorer som det hatade lökhackandet och att försöka pressa ner pitabröd i en för liten brödrost. Men allt går, om man gett sig fan på det.

Mängden mat var lite snål, vi ville ha mer till fyra personer.

Alla tyckte att detta var gott. Vi åt rätten med pitabröd och nämnda tillbehör, men här kan man ju verkligen trycka in vad man vill i pitabrödet. Fördelen med tillbehören var att man kunde välja mängd och påverka smaken på sin rätt. Jag tryckte exempelvis in ganska saftigt med senap, medan maken var mer sparsam med just det tillbehöret. Det var billigt, lätt och gott. Den perfekta rätten (om man nu inte är för stressad av kaloriräkning).

• Pris:
• Billiga ingredienser.
• Tillagningstid: Max 30 minuter.
• Disk: Sparsamt
• Krångelgrad: Plättlätt.

Tips till den som vill försöka: Variera tillbehören och öka upp mängderna.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja. 

Nu reser vi tillbaka till Afrika och tar upp bekantskapen med pojkarnas favoritingrediens i det här projektet, majsmjöl.

Denna rätt hade oddsen emot sig redan från början, majsgröt har inte visat sig vara vår favorit under dessa veckors gång. Dock betonade jag att seswaan är det som är själva nationalrätten. Papen är bara ett tillbehör, dock ett väldigt befäst tillbehör. Äldste sonen valde att äta bara seswaa, och yngsta tog minsta möjliga bara för att ha smakat. Jag hoppas verkligen att majsmjöl inte blir en för frekvent gäst i detta projekt …

Tillagningen var mycket simpel, det skulle mest stå i ugnen. Bortsett från att jag råkade köra ner handen i seswaan när jag skulle mosa köttet, så var tillagningen närmast harmlös. Jag bränner mig för övrigt alltför ofta då jag är ofantligt klantig, så jag börjar nästan bygga upp en immunitet …

Seswaan liknar pulled Pork, fast utan själva porken, och såsen .... Kött, lök, vatten, salt och peppar. Och några lagerblad (jag har fortfarande inte förstått poängen med lagerblad, ska de se lite fancy ut bara eller fyller de faktiskt någon smakfunktion?). Jag valde att skumma köttet när det kokade upp trots att det inte stod i receptet. Det gick på rutin.

Mängden mat var lagom med tanke på att det var många som åt lite minimalt idag.

Äldste sonen sa nej rakt av, han var iofs nyvaken men kunde inte ens finna charmen i köttgrytan. Maken sa att köttet hade varit gott i ett annat sammanhang, men rätten som helhet var lite som att sitta och äta tonfisk från burk. Yngsta tyckte att seswaan var ok, men som helhet blev det ändå ett nej. Så bara ett ja, från mig. Jag tyckte till och med att Papen var god idag.

Pris:

• Mycket billiga ingredienser, utöver köttet då. Det var ju nästan inga ingredienser.
• Lätt brännskada i handen
• Tillagningstid: Själva tillredningen var väl 45 minuter totalt, men addera 4 timmar i ugnen.
• Disk: Helt ok
• Krångelgrad: Plättlätt.

Tips till den som vill försöka: Kör inte ner handen i grytan. Och lägg gärna till fler tillbehör, om det nu är någon som dissar gröten.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja. 

Nästa resmål är Sydamerika. Jag tycker att det låter jättegott, men pojkarna är mer misstänksamma … vi får välan se …

Feijoada har en stark ställning som nationalrätt av vad jag kan se. Det är namnet på själva böngrytan, och den äts traditionellt med ris och apelsin, något som kändes som ett lite udda tillbehör. Jag vet inte riktigt varför, för efter att ha provat så ser jag numera apelsin som ett givet tillbehör till flera olika sorters rätter.

Pojkarna var lite skeptiska på grund av den stora mängden bönor, vilket kanske inte är något de direkt hurrar över. Maken var skeptisk på grund av grytans utseende. De svarta bönorna färgar allt svart, så till och med korven var slutligen svart.

Idag var första gången jag gjorde två olika rätter. Hittills har jag valt nöt framför fläsk och ersatt, men denna gång kändes det som om det rökta fläsket behövde få sin plats. Det enda rökta nötkött vi hittat är ett som kan få de allra stabilaste tänder att trilla av gom.

Tillagningstiden där den bara skulle koka var hyfsat lång, men i det här fallet var det inte en gryta jag vågade lämna till sig själv. När vattnet kokade ur bönorna så fastnade de snabbt i botten så för trygghetens skull var jag där och rörde om emellanåt.

På grund av de två olika grytorna, och därmed olika slevar och logistik kring knivar och skärbräda så blev det lite mer komplicerat, men sett till rätten som sådan så är den ganska lätt att tillaga. Det var på vippen att jag glömde garneringen på slutet, men den hanns med i sista stund.

Hela familjen tyckte att det var gott. Äldste sonen med tillägget ”Det SER ju verkligen inte gott ut, men det smakar gott”. Apelsinerna var oerhört goda till den salta grytan. Det söta och sura och salta …. Mmmm ….. mycket apelsin kommer det att bli i maten härefter! Varför inte hittills? Det var ju bara dumt.

• Pris:
• Utöver köttet så är det billiga ingredienser, bönor är ju alltid prisvärt.
• Tillagningstid: Totalt blev det ungefär 2,5 timmar.
• Disk: Jag ska bortse från våra dubbla rätter, så disken för en rätt är inte så farligt.
• Krångelgrad: Ganska lätt.

Tips till den som vill försöka: Lita på kryddmängderna. Jag var skeptisk till mängden salt och tänkte att det kommer att smaka osaltat, men faktum var att det nästan var översaltat. Köttet gör sitt till.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja. 

Nästa resmål ligger i Sydostasien. För att vara helt ärlig så är jag rädd för att den rätten kommer att vara vedervärdig. Av allt jag läst, hört och sett så är detta min största fasa hittills.

Japp … där satt den. Rätten jag fruktat allra mest av alla de rätter jag spårat upp i det här projektet, förutom … ja, vi återkommer till det.

Ambuyat verkar ha en stark ställning som nationalrätt, och är en form av stärkelse i grötform. Vi lyckades inte riktigt få till den ordentligt, då de sagogryn vi hittade var i pärlform som inte riktigt ville släppa den formen. Så i slutändan såg det ut som en tallrik med mördarsnigelägg. I ärlighetens namn tror jag dock inte att det hade smakat särskilt annorlunda ändå. Jag försökte röra tills jag fick skavsår på fingret, men det blev aldrig bättre än sådär.

Tillbehören var i form av en fiskgryta, en spenaträtt och en mangosås. Mangosåsen ska egentligen vara durianfrukt, men efter att ha läst på lite om den så insåg vi att det skulle göra rätten om möjligt ännu värre, så vi backade på det. Jag har sett rätten ätas med andra tillbehör också, såsom stekt fisk, grönsaker etc. Sen doppar man ätpinnarna i stärkelsen som man sedan klistrar fast tillbehören på.

Räkpasta var en ingrediens som inte var så lätt att få tag på, och när jag väl lyckats hitta en burk i en orientalisk affär så luktade den gammal strumpa. Allt blev bara värre och värre och värre.

Mycket skratt var det när vi satte oss till bords, men min modiga familj bangar inget. Alla åt. Sönerna tog inte särskilt mycket av ambuyaten men lilla sonen sa ”Det var faktiskt inte fullt så illa som jag trodde, men det känns inte som mat.” Maken åt ganska ordentligt, men i slutändan blev det komplement av pizzor från Foodora.

Med tanke på att det var fyra olika delrätter så var den ändå snabblagad. Jag fick hjälp av yngsta. Dock var det många olika ingredienser som man skulle ta pyttepyttelite av, så nu har vi massa rester som vi inte vet vad vi ska göra med. Citrongräs har jag aldrig ens ätit förut så jag visste inte riktigt vilka delar som ska vara med. Man vill ju inte vara mamman som gör mat med den håriga delen av purjon …

Jag tyckte fiskgrytan var ok. Yngsta gillade spenaten. Maken gillade nog inte nåt, men han åt ändå. Ambuyaten i sig smakade ärligt talat ingenting, det var mer konsistensen som var lite hemsk. Äldsta sonen avslutade med en rågad sked ambuyat som en utmaning.

• Pris:
• Ganska dyrt med många småsaker som man bara använde lite av.
• Tillagningstid: Ungefär 35-40 minuter
• Gula fingrar av gurkmejan
• Skavsår på fingret
• Disk: Mycket
• Krångelgrad: Rimligt.

Tips till den som vill försöka: Gör det inte.

Kommer att göra igen? 0/4 röstar ja. 

Nu kommer vi tillbaka till Europa, och en rätt som är skönt vanlig jämfört med dagens äventyr.

Det verkar lite oklart hur befäst denna rätt är som nationalrätt. På vissa sidor framgår det tydligt att detta är nationalrätten, medan det på andra är ett förslag eller påstås att helt andra rätter är nationalrätter. Nåväl, detta var vad vi valde att göra.

Rätten kan liknas vid en grekisk sallad, men där paprika tar en större plats. Jag var sjuk idag så pojkarna fick sköta kockandet i och med att det är mors dag och allt. Aldrig någonsin tidigare har jag väl ätit så hälsosamt på mors dag!

I min värld var detta det enklaste receptet av alla. Men det var nyttigt att låta pojkarna göra rätten efter mina skriftliga instruktioner, för där upptäcktes det hur otroligt många saker man kan misstolka! Det blev nästan komiskt. Yngsta sonen tyckte att det var besvärligt att riva osten istället för att smula den, men jag tog över på slutet och tyckte ändå att det gick ganska bra.

Äldsta sonen var den enda som tyckte att rätten fungerade som ensam maträtt. Vi alla andra såg den mer som ett tillbehör. Kanske i rätt sammanhang, en solig sommardag till läskande lunch, kan den fungera ensamt, men även det känns tveksamt. Däremot som tillbehör till något grillat kan den fungera utmärkt. Yngsta sonen tyckte att den var oerhört tråkig, så från honom blev det ett nej, även som tillbehör.

• Pris:
• Billiga och helt vanliga ingredienser.
• Tillagningstid: 15-20 minuter.
• Osämja på grund av receptet
• Disk: Lite
• Krångelgrad: Lätt (hävdar jag fortfarande)

Tips till den som vill försöka: Komplettera gärna med något mer matigt.

Kommer att göra igen? 3/4 röstar ja, men två med förbehållet att det bör vara ett tillbehör. 

Nu drar vi tillbaka till Afrika, och en rätt som kommer att göra att min kaloriräknarapp smäller av.

Rätten verkar ganska etablerad som nationalrätt, det kommer inte upp många andra tänkbara alternativ när jag googlar. Riz Gras är franska och betyder fett ris, och det finns en orsak till det. Vi ökade upp kycklingmängden lite, då 500 gram kändes lite till fyra personer, så då ökade oljan i ena delen av receptet också. Totalt 1,5 dl olja har vi i den här rätten …

2 habanero slängde vi i också, och jag oroade mig lite eftersom två i familjen inte gillar stark mat. Mitt ansikte brände av chili under hela matlagningen, men i slutänden blev det inte så jättestarkt ändå. Bara en i familjen reagerade på hettan, de andra tre tyckte att nivån var ok/bra. I rätten var det mycket tomatpuré och det tog över en stor del av både smak och konsistens.

Äldsta sonen tyckte att det var för starkt. Yngsta att det var tråkigt. Men både maken och jag tyckte att det var gott, eftersom vi bedömer rent smakmässigt. Rent kalorimässigt kanske jag hade röstat nej, jag kan tycka att en rätt som dryper av olja inte är värd att äta av andra orsaker än smak. Dock maskerades fettet till stor del av tomatpurén jag nämnde ovan. Vi låtsades att krämigheten bara berodde på tomat helt enkelt …

Jag vet inte riktigt hur vätskig den ska vara, men jag lyckades inte få bort mer vätska än så här, annars skulle det ha bränt i botten. Tog av locket de sista minuterna. Bilderna jag hittar ser lite blandade ut.

• Pris:
• Rimligt pris på ingredienser.
• Tillagningstid: Det ska ta 40 minuter, men för mig tog det 70 minuter för att kycklingen inte ville bli klar.
• Chilihetta i hela ansiktet. Hela huden brände.
• Disk: Helt ok
• Krångelgrad: Ganska lätt, men lite oljeskvättigt.

Tips till den som vill försöka: Är ni känsliga för hetta, minska ner mängden habanero lite. Men det var inte så farligt som det låter.

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja, alltså nej. 

Vi stannar i Afrika och nu blir det en riktig utmaning för mig. För en av ingredienserna är något jag faktiskt inte äter, inte ens när jag äter kött. Det är bara att bita ihop …

Boko Boko verkar vara ett alternativ till nationalrätt. Andra alternativ jag hittar är elefantsoppa och den där jävla majsgröten. Dock valde vi Boko Boko av flera orsaker. Jag behöver knappast argumentera för bortvalet av majsgröt, men elefantsoppa känns inte heller värt risken att hamna i fängelse för att ha ätit utrotningshotade djur. Vi får sätta projektet i ett rimligt perspektiv med rimliga konsekvenser …

Boko Boko påminner om Armeniens kycklinggröt. Eller egentligen är det nästan exakt samma, fast det är bulgur istället för vete, men resultatet är i slutändan en kycklinggröt med en sås gjord på inälvor.

Inälvorna var sannerligen en utmaning för mig. Jag klarade inte av att hacka dem, utan maken fick träda in och fixa det, och under hela matlagningen mådde jag illa. För en gångs skull gillade jag att riva lök, det minskade fokuset på inälvorna en stund. Lökstekandet verkar jag dock alltid misslyckas med, min lök ser inte alls ut som bilderna jag hittar. Och inte blir den krispig heller. Hälften blir bränt och hälften blir halvrått. Kan någon lära mig hur man steker lök krispigt? Det låter så gott.

I slutändan var rätten inte så farlig. Kycklinggröten var helt ok, men ganska smaklös. Kycklingleversåsen var ätbar och löken var ganska god. Överhuvudtaget saknades kryddning i rätten, det smakade inte så mycket. Den enda som tyckte om rätten var just maken som har en riktig faiblesse för kycklinglever, vilket för mig är oförståeligt. Dock tyckte han att det var lite hemskt att såsen var sockrad.

Äldsta sonen sa nej rakt av utan närmare motivering. Yngsta tyckte att det var smaklöst och att konsistensen var rent ut vedervärdig. Maken gillade både smak och i synnerhet konsistens. Jag slås av hur otroligt olika smak man kan ha. Det är verkligen något som projektet lyft fram, hur något som upplevs som helt smaklöst av en person är gott för en annan, och hur konsistenser lägger sig olika i folks munnar. Ganska fascinerande. Folk säger att man inte kan tävla i musik, men mat känns minst lika beroende av smak …

• Pris:
• Billiga ingredienser.
• Tillagningstid: En timme, plus att bulgur skulle ligga i blöt i ytterligare tre timmar.
• Riva lök, mina stackars ögon. Sedan en gång till vid stekning …
• Disk: Helt ok
• Krångelgrad: Lätt.

Tips till den som vill försöka: Om ni inte gillar det lite smaklöst, så salta lite extra …

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja, alltså nej. 

Nu går vi vidare till nästa bokstav, men vi stannar i samma kontinent för ytterligare ett land i raden. Nu börjar det bli dags att få något gott, annars tappar vi modet här …

Första landet på C!

Kanda verkar inte vara riktigt befäst som nationalrätt i Centralafrikanska republiken. Flera sidor säger att det är nationalrätten, lika många säger att det är någon annan rätt. Oavsett så verkar Kanda vara en känd rätt i landet. Vi nöjer oss med det.

Centralafrikanska republiken är världens fattigaste land så detta känns som en ”lyxigare” rätt för dem med tanke på ingredienserna, inget utöver det vanliga, men inte heller något som ger intryck av fattigdom.

Kanda är i stort sett köttbullar, men recept och tillagning är lite annorlunda än det traditionellt svenska. I smeten lägger man nämligen malda pumpakärnor i ganska stor mängd, och sedan kokar man köttbullarna i en sås, istället för att steka. Ägg finns inte i smeten alls men de håller ihop riktigt fint ändå.

Pumpakärnorna ska rostas och malas till mjöl. Nu råkade vi ha en kvarn hemma som är ruskigt effektiv så det momentet gick snabbt. Kan tänka mig att det blir svårare med en mixer eller liknande?

Jag hittade en bild med en kraftigt röd sås och hade sett fram emot det. Men, men … min sås blev inte röd. Den blev lite gulbeige. Eftersom köttbullarna kokades så var de också lite färglösa. Kanske skulle jag ha mixat tomaterna istället för att hacka? Jag insåg under matlagandets gång att det fanns brister i receptet som behöver förtydligas, så jag ska komplettera lite nu. Man ska troligtvis inte lägga i fyra hela tomater, 6 hela vitlöksklyftor och en hel lök, utan sannolikt ska det hackas och skäras först. Lika bra att vara tydlig.

För att vara Centralafrikanska republiken så kändes rätten ändå ur ett svenskt perspektiv väldigt bekant. Väldigt oexotiskt, men gott! Hela familjen var enig även om yngsta menar att det var på gränsen att vara tillräckligt gott för ett ja. Jag tror att hans standard stadigt höjs under projektets gång. Nackdelen var det estetiska, den såg väldigt grådassig ut.

• Pris:
• Inte så dyra ingredienser, köttet kostar väl en del, men annars var det inget speciellt.
• Tillagningstid: Jag började med att rosta pumpakärnorna, så totalt gick det väl åt drygt 1,5 timme.
• Chili … maken tog det denna gång och drabbades av chili i ögat. Det är viktigt med jämlikhet i våra plågor.
• Disk: Ja kvarnen var lite knepig, men annars ok.
• Krångelgrad: Helt ok, det enda som stack ut var väl malandet av pumpakärnorna och rostandet, men det är inte svårt.

Tips till den som vill försöka: Smaka av såsen innan servering och salta extra om det behövs. Det lyfte smaken mycket.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja. 

Nu reser vi tillbaka till Sydamerika. På världskartan vi skrapar är snart hela Sydamerika klart, de verkar ha många länder i början av alfabetet.

I Chile duggade förslagen på nationalrätt tätt. Av de olika alternativ som fanns valde vi en kycklingsoppa, Cazuela de Ave.

Den var relativt snabblagad och mycket enkel. Lägg allt i grytan. Låt koka. Klart. I receptet jag hittade stod det att den ska serveras med ris men bilderna jag tittat på är lite olika utformade, vissa verkar bara köra soppan.

Allt som allt upplevde vi det här som lite näh … Det var helt ok. Kycklingen var ok, grönsakerna ok (men vi är inte superfans av pumpa). Majsen var ok, men den är godare med salt och smör. Allt var liksom ok, men inte mer än så. Så alla åt, men bara en tyckte att det var tillräckligt gott för att göra igen, och det var äldste sonen som skippade pepparsåsen och öste upp lite extra av de saker han gillade.

Ett problem som jag upplevde med maträtten var hur man skulle äta den. Soppa äter man med sked. Majskolv, not so much. Det var mycket fingrar i varm soppa och oklarheter kring var bordsskicket egentligen låg.

En gryta som rymmer allt detta måste dock vara väldigt stor, så hos oss blev det två grytor. Mängden buljong blev också så lite att det inte täckte allt, så det fick vi dubbla. Nu har vi massor av rester.

• Pris:
• Billiga ingredienser.
• Tillagningstid: ca 45 minuter, det tog tid för soppan att börja koka så det förlängde koktiden en del.
• Disk: Inte mycket alls.
• Krångelgrad: Mycket lätt.

Tips till den som vill försöka: Minska receptet om ni är färre än sex personer. Det borde ju inte ha varit så himla svårt att lista ut med tanke på att det var sex majskolvar, sex potatisar och sex kycklingklubbor, men slutledningscentralen slog inte riktigt till idag.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja. 

Vi stannar i Sydamerika och nu kommer det att bli en riktig värstingtallrik!

Bandeja paisa verkar vara en stark inofficiell nationalrätt. Ingredienserna i sammasättningen på tallriken varierade lite mellan de recept vi hittade men vi gjorde vårt urval.

Rätten är ment att vara en energibomb för arbetare, och det märks. Kaloriräknarappen är kanske inte min bästa vän just idag.

Det var otroligt många smårätter och många moment. Inget var svårt, men att steka fem saker samtidigt och ha koll på tiden på olika saker krävde en logistik utan dess like. Vi var tre som arbetade i köket och hade fullt upp i en dryg timme. Jag kan tänka mig att flera av dessa saker kan tillagas i förväg för att underlätta. För oss blev det ytterligare lite svårare när vi fick två delmoment till pga fläsksubstitut till maken. Flera saker brände vid i misstag, i synnerhet matbananerna som … inte ska vara svarta.

Jag märker nu i efterhand att jag på vissa ställen var ute och cyklade i receptet, så jag ska in och ändra lite. Ett exempel är ju morötterna. Om de nu ska plockas ut från grytan och mixas, så är det ju bra mycket lättare att göra det om man inte hackat dem först … suck … Att stressat gräva ut dem från mixern och skvätta mixade morötter i ansiktet rekommenderas heller inte.

Två personer i familjen sa ja innan de ens smakat, en med förbehållet att det är ja om han slipper vara med och laga nästa gång. Två sa ja efter att de smakat. Vad vi tyckte om och inte varierade lite mellan personer, men på en sådan här tallrik blir tillräckligt mycket gott för att det ska överväga.

Matbananerna var en ny ingrediens för oss. De har sålts på vårt lokala Willys under hela projektets gång, men just idag när jag skulle ha dem så har de upphört med försäljningen. Jag har sett fram emot dem, men de var inte så mycket att se fram emot. Med förbehåll för att jag brände dem och de stressades fram i slutet. De kanske är godare om de får lite mer kärlek.

• Pris:
• Många olika ingredienser, blir i slutändan dyrt.
• Tillagningstid: ca 1,5 timme när vi var tre som höll på.
• Disk: Kolossalt
• Krångelgrad: Teknikmässigt lätt, logistikmässigt svårare.

Tips till den som vill försöka: Gör saker i förväg.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja. 

Vi tar oss nu till Centralamerika och en rätt som känns lite anonym i det här projektet, men det är väl inte lätt att uppträda efter Colombia.

Efter en längre semesterpaus när vi varit lite splittrade och lite bortresta så är vi åter. Vi börjar höstens resa med Costa Rica! Gallo Pinto verkar vara en stark kandidat till en officiell nationalrätt, om det inte till och med är det. Men här fanns inga tveksamheter om vilken rätt som gällde.

Rätten äts både till frukost och lunch. Som frukost serveras den med stekta ägg, och som lunch med tortillabröd (vilket jag tyvärr missade). Vår fördom kring rätten var att den verkade vara lite tråkig. Både till utseende och ingredienser och kryddning.

Rätten var mycket lätt att tillaga, och snabb. Jag är inte van vid att receptet syftar på kokt ris och tänkte att 15 dl ju är JÄTTEMYCKET ris på 4 personer, men när jag insåg att det handlade om kokt ris så var det lite rimligare. Jag blev orolig för att all omrörning mellan varje ingrediens skulle leda till att riskornen knäcktes och skapa geggighet, men det gick över förväntan bra.

Kryddningen visade sig vara ett problem i rätten. Salta och peppra lite på slutet räckte liksom inte. Oavsett hur mycket vi saltade och pepprade så var det ändå lite mäh … och Worchestershiresåsen (som var ny för oss) gjorde väl en liten förbättring, men alla i familjen gillade inte smaken på den och då blev rätten ruskigt tråkig.

I slutändan satt vi och skulle rösta. Fördomen hade slagit in. Det var tråkigt. Kanske hade rätten fått ett lyft med lite tortillabröd, men jag tror inte att bristen på kolhydrater var rättens problem. Alla tyckte att det var ok, men inte mer än så. Det var tillräckligt ok för att alla skulle överväga ett ja, men tråkigheten slog över för oss alla. Det finns så mycket god mat, vi behöver inte laga detta igen.

• Pris:
• Få ingredienser och inget särskilt dyrt.
• Tillagningstid: 35 minuter inklusive riskokning.
• Disk: Inte så mycket
• Krångelgrad: Lätt.

Tips till den som vill försöka: Krydda och salta och peppra under tillagningens gång och smaka av emellanåt, det är svårt att försöka få till en bra kryddning i efterhand.

Kommer att göra igen? 0/4 röstar ja. 

Härnäst kommer vi tillbaka till Europa, delvis … och en rätt som vi ser mycket fram emot. Men där har jag bett om tillagningshjälp!

Cypern … haloumins land! Vilken nationalrätt de har var dock inte helt enkelt att ta reda på. Många bestämda åsikter fanns det, men inga solklara vinnare. Det verkar skilja mellan den grekiska och turkiska delen också. Vissa säger haloumi. Vissa säger haloumi i kombination med vattenmelon, vissa säger meze - alltså smårätter. Vi freebase:ade lite och körde en kombination.

Det som serverades var alltså haloumi-, och vattenmelonsallad, hummus, oliver, grekiskt lantbröd, koupepia (en typ av dolma), keftedes (en typ av köttbullar i tomat-, och rödvinssås med ris, tzatziki och sallad. Puh …

Mitt i matlagningen såg jag att de vinblad jag införskaffade för ett par månader sedan var färdiga dolma på burk. Panik utbröt. Maken åkte och panikhandlade och letade efter vinblad lokalt, och lyckades. Ytterligare en sak som förvånar med projektet. Jag hade aldrig trott mig vara en sådan som kan få panik när jag upptäcker att jag inte har vinblad hemma …

Jag och yngste sonen lade ganska många timmar på matlagning idag. Det blir ju lätt så med många moment som ska koordineras, även om en del bara var att servera direkt från förpackning, såsom oliverna och brödet.

Det enda som tog ordentligt med tid och lite mer ansträngning var koupepia. Men jag är så sjukt imponerad av att jag klarade av det! Snyggt blev det också. En klapp på axeln förtjänar jag faktiskt idag. Sedan att nästan ingen ville äta dem, det var en annan sak ;). Dolma är ingen favorit här hemma, förutom hos maken.

Åsikterna gick lite isär som vanligt. För mig var detta ett klockrent ja, jag tyckte att allt var asgott. Maken tyckte att det var gott, men att inget stack ut som extra. Äldste tyckte att det mesta var gott, förutom koupepia, även om de smakade bättre än han trott. Yngsta var gränsfall, han tyckte att det mesta var lite mäh, men i motsats till måndagens mäh så tippade det över gränsen till godkänt denna gång. Vi hade en matgäst idag också, och han röstade faktiskt också ja. :)

Men men, rester blev det. På både mat och ingredienser. Nu får vi tömma ur kylen innan vi fortsätter vår resa upp mot Norden.

• Pris:
• Många ingredienser varav lite skulle användas av många saker. Dyrt och skåpfyllande.
• Tillagningstid: Vi höll på totalt i fem timmar, men var inte sysselsatta hela den tiden. Vi ville ha gott om tid. Men 2,5 timmar skulle jag nog sätta på detta i alla fall, och det är koupepia och logistik som tar den tiden.
• Brännskada av riskokaren. Igen.
• Disk: Herrejesus ….
• Krångelgrad: Alltså … hur bedömer jag det här. Inget var krångligt, men koupepia var pilligt.

Tips till den som vill försöka: Förbed saker. Mycket kan stå i kylen från dagen innan eller från några timmar tidigare. Då blir livet mycket lättare.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja (eller egentligen 5, men jag får försöka vara konsekvent). 

Stekt fläsk är framröstat till Danmarks nationalrätt av folket självt. Så det är nu den officiella nationalrätten. Vad som var innan vet jag inte, men jag kan på rak arm komma på ett par rätter som hade kunnat vara kandidater. Danskarna kör dock på enkel husmanskost med deras stolthet i matväg - fläsk.

I normala fall när en rätt innehåller fläsk som sidkomponent så ser vi över om det är utbytbart till nöt, för enkelhetens skull, utan att rätten förlorar något. Oftast går det att lösa. Men i detta fall var rätten just fläsk, så det kändes som om det skulle tappa något av sin gnista om man bytte ut huvudingrediensen. Idag blev det alltså dubbel tillagning.

Troligtvis på grund av jag klappade mig själv på axeln över mina koupepia i Cypern så kunde jag idag inte ens klara av en enkel sås. Tji fick jag. Den ville helt enkelt inte tjockna. Jag tror att ett misstag var att jag blandade ut maizenan i lite vatten för att undvika klumpar, och det kan ha gjort en obalans mellan vätska och maizena, eller så lät jag det inte koka tillräckligt länge, men jag blev lite stressad när fläsket var klart, man vill ju inte äta det kallnat.

Dessutom märkte vi i sista minuten att persiljan tydligen blev kvar i affären, så det fick tyvärr ersättas med torkad persilja. Fläsket ser lite svart ut, men jag stekte på det bra. Hellre knaprigt och lite svart än segtuggat fläsksvål …

Nåväl. Jag trodde att rätten skulle få 3 ja, på grund av makens avoghet mot mjölkbaserade såser, men jag hade inte riktigt alla med mig på tåget ändå. Yngste sonen gav ett ja, med förbehåll om hur rätten egentligen ska vara. Min rinniga sås föll honom inte i smaken. Äldste sonen sa nej. Svårskuret fläsk och lite tråkig smak var orsaken. Maken sa också nej, det föll honom inte i smaken. Jag tyckte dock att det var ganska gott, så det blev inga rester kvar i alla fall…

• Pris:
• Billiga ingredienser. I synnerhet om man inte kör dubbelt.
• Tillagningstid: Det tog ungefär en timme.
• Skärskada på tummen, vet inte riktigt var den kom ifrån ens.
• Disk: Helt normalt, i synnerhet om man inte kör dubbelt.
• Krångelgrad: Det här var lätt, men tydligen kan man misslyckas ändå.

Tips till den som vill försöka: Jag hade velat säga att man ska blanda ut maizenan i vatten, men tydligen får mitt tips vara att följa receptet istället. Där fick jag för mitt besserwissrande.

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja, så nej.

Denna rätt verkar relativt befäst som nationalrätt. Jag vet inte om den är officiell men hittar heller inga direkt andra alternativ när jag söker. 
 Rätten består av lamm och ris som tillagas både i ugn och på spis i en och samma gryta. Diskbesparande och genererar det där saftiga kryddiga riset som jag under projektets gång har börjat älska.

Receptet var lite otydligt, så jag ska ta och uppdatera det nu, då jag blev lite förvirrad över vad lök faktiskt innebär i ett recept med tre olika sorters lök. Tydligen avsåg ordet ”lök” två av dem och inte den tredje. Jag rörde också om ofta även om det inte stod så, men åtminstone min gryta ville gärna bränna i botten efter att riset kom i.

Rätterna jag sett på bild har mer lamm i sig och är rödare till färgen. Då tog vi ändå mer lamm än det stod i receptet. Men jag tror att man kan lägga till lite extra där, baserat på de bilder jag sett. Även när det gäller tomatpuré. Jag tog en duktig flicka - exakt matsked, men jag tror nu i efterhand att det är en verklig, och rågad matsked som gäller, om den ska bli fin i färgen.

Yngsta tackade nej till vidare tillagning, med motiveringen att det var tråkigt. Han är heller inget direkt fan av grytor. Alla vi andra tyckte att det var gott. Inte supergott, men hade jag fått till kryddningen lite bättre så hade det nog varit väldigt gott.

• Pris:
• Lamm är väl inte så billigt, och en del ingredienser som man kanske inte alltid har hemma. Inte fasansfullt, men ändå lite pengar.
• Tillagningstid: 1,5 timme ungefär.
• Disk: Låg grad eftersom allt tillagas i samma gryta.
• Krångelgrad: Mycket lätt.

Tips till den som vill försöka: Krydda och smaka av efterhand. Var inte rädd för att ta i lite extra med kryddor, det kan nog bara lyfta rätten.

Kommer att göra igen? 3/4 röstar ja.

Härnäst åker vi tillbaka till Karibien! Till ett land som jag alltid haft mycket svårt att skilja från ett annat land.

Callaloo blev 2013 utvald till nationalrätt i landet och ersatte den förra nationalrätten, bergsgroda. Det var väl tur. Jag är rädd för att bergsgrodor inte är så lätta att få tag på här. Men spenat finns.

Detta är en typ av spenatsoppa med lite annorlunda kryddning. Både chili, spiskummin, koriander och limesaft ingår. I slutänden blir det en stark och lite sur soppa som av någon orsak blev ganska vattnig. För stark, lite för sur och samtidigt lite smaklös. Hur går det ihop?

På de bilder jag sett har vissa en hummerklo i soppan, men det ingick inte i receptet vi hittade. Jag har sett bilder både med och utan hummer. Men det blev lite tydligt att soppan i sig inte räckte. Vi drog fram en brödpåse mitt i middagen och försökte få lite substans.

Att mixa varmt är inte min grej. Inte heller att hälla från gryta till mixer. Det fanns soppa på mina fötter, på spisen och på golvet. Och jag råkade sätta på ugnslarmet samtidigt så det pep medan sönerna torkade golvet och jag mixade. Smått hysteriskt.

Den som tyckte bäst om soppan var till syvende och sist jag. Snäppet för stark för mig, och det syrliga blev lite märkligt. Rättens nackdel tror jag är att man snabbt jämför den med spenatsoppan från vår kultur, som går segrande ur striden.

Från äldste och maken var det ett fett nej. Sonen sa till och med att detta var den värsta rätten hittills. Han sa att på de andra rätterna som varit dåliga har det alltid funnits alternativ mellan olika måltidskomponenter, men här fanns det bara en sak. Maken tyckte att det var märkligt till färg och konsistens. Yngsta tyckte att konsistensen var osmaklig, men att själva smaken var helt ok. Även maken tyckte att smaken var ok. Jag förstår inte riktigt konsistensargumentet dock, det var helt vanlig soppa …

Men i slutänden blev det alltså fyra nej. Jag tänkte dra till med ett snäll-ja, men så kan vi inte ha det. Syran (som maken uppskattade) puttade över mig till ett nej.

• Pris:
• Billiga ingredienser
• Tillagningstid: 45 minuter
• Disk: Låg grad
• Krångelgrad: Mycket lätt förutom böket med att mixa och hälla kokhet soppa.

Tips till den som vill försöka: Köp den där hummern.

Kommer att göra igen? 0/4 röstar ja.

Härnäst reser vi inte långt, utan vi stannar i Karibien.

La Bandera verkar vara en stark kandidat till nationalrätt även om ingen riktigt officiell verkar finnas. Något enstaka annat alternativ hittar jag, men La Bandera känns relativt befäst.

Under projektets gång har vi utvecklat en lätt misstänksamhet mot rätterna från Karibien. Det verkar vara den matkultur som allra mest skiljer sig från det vi är vana vid av tidigare erfarenheter, av såväl nordisk som utländsk mat. Denna rätt kändes dock ”vanligare” och inte udda, som de andra vi ätit hittills - med mer eller mindre uppskattning.

Rätten innehåller en specifik krydda, abadokrydda, som vi hittade i en specialaffär i Stockholm. Det smakar som en blandning av vitlökskrydda och starkt salt. Riktigt gott och går att använda som en god bordskrydda efter det här.

Receptet var lite rörigt och i slutändan vet jag inte riktigt om vi fick till det helt rätt, jag måste kolla upp det och uppdatera lite. Persiljan skulle knytas ihop till en knut. Jag förmodar att jag inte köpte rätt sorts persilja, men inte fan gick det att knyta någon knut. Jag övervägde för en liten stund gummiband, men kom på att det var en riktigt dålig idé.

Det behövdes lite tid då köttet skulle marinera, men i övrigt var det en relativt snabb och relativt enkel tillagning. Jag har sett bilder både där man hackat upp köttet i mindre delar och skapat flaggan med hjälp av ris och sås. Men också bilder där man gjort ungefär som vi gjort.

Vi tyckte alla att det var gott. Maken tyckte att det var väldigt gott. Från oss andra kom inget översvallande ja, utan mer ”bra mat, gott, vi gör igen.” Inget wow. Maken var däremot riktigt taggad, eller riktigt hungrig, eller kanske både och. Böngrytan smakade nästan osmakligt salt, men i kombination med riset blev det jättebra.

• Pris:
• Kött är dyrt, annars inte så farligt.
• Tillagningstid: ca en timme + två timmars marinering
• Disk: En del, man kan nog tänka smart kring kärl också så blir det kanske inte lika mycket som hos oss.
• En lång resa för att hitta en specifik krydda. Går nog lätt att byta ut till vitlökskrydda och salt i kombo. Ungefär samma salstyrka som gamla Aromat, om ni minns det ;)
• Krångelgrad: Inte så farligt, helt vanligt.

Tips till den som vill försöka: Låt inte köttet ligga längre än det står i receptet, det blir torrt.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Nästa land ligger i Sydamerika. Det är det första landet, och eventuellt det enda landet, där vi medvetet valde bort nationalrätten efter att ha haft ett krismöte. Men jag återkommer till det.

När jag letade fakta till detta projekt så löpte allt på som smort fram till Ecuador. Vid den tidpunkten och den sökningen kom en enda stark nationalrätt upp som alternativ, och det var rostade marsvin. Och jag menar inte marsvinsfilé, utan hela marsvin med huvud och fyra små spretiga ben. Tusen tankar gick igenom mitt huvud. Vi visste att vi skulle stöta på märkligheter, men ROSTADE MARSVIN!!? Och hur skulle ens processen gå till? Djuraffären? Avlivning? Varenda tanke kändes helt bisarr och helt utom vår bekvämlighetsnivå (och lagen). Det blev krismöte. Och vi valde då ut en annan rätt som var stark i landet, Ceviche. När jag letar nu så ser det ut som att fakta är lite luddigare, många förslag kommer upp som eventuella nationalrätter, så förlusten känns inte lika stor. Men beslutet var oavsett helt rätt. Ska man rosta marsvin någonstans i världen så är det inte i en bostadsrätt i Norrtälje.

Tillagningen av Ceviche kändes enkel. Skär lite, blanda ihop, ställ i kylen. Bra så. Förutom att jag ganska snart insåg mödan i att pressa 10 lime utan citruspress och med sår på fingret. Det tog lång tid och var inte så jätteroligt.

Rätten kändes som en av de märkligaste hittills. Visserligen hade vi köpt kokta räkor, men ändå, de kändes råa. Allt var kallt, såsom det skulle vara. Den snyggaste rätten hittills, men långt, långt från vad vi är vana vid i matväg. Den gav också ett överraskande resultat.

Matbananerna och jag har inte lärt känna varandra. Jag tycker att de inte smakar någonting och har märklig konsistens.

Tre av oss tyckte att det var gott och röstade inledningsvis ja. Äldste sonen däremot grimaserade illa och klarade inte av syran. För mig var det en fräsch sommarrätt. Det är verkligen intressant hur smaker drabbar människor olika. Till slut konstaterade han att han hellre ätit marsvinen och hällde bort soppan. Vi andra ja-röstare satt kvar med skeden i munnen och undrade vad som hände? Det kändes också lite märkligt att göra rätten igen, trots tre ja, om en av oss inte kunde äta överhuvudtaget. Men yngsta ändrade sig mot slutet. Han sa att det kändes gott i början, men ju mer han åt desto konstigare kändes det i magen, nästan som att han började må lite illa. Och jag förstod känslan, det var mycket syra. Det här är en rätt man ska äta lagom mycket av, ungefär som baklava.

• Pris:
• Det blev ganska dyrt fast det inte kändes som dyra ingredienser. Jag vet inte riktigt vad som kostade, men vi betalade totalt drygt 400 för ingredienserna, vilket känns väldigt mycket för en måltid?
• Tillagningstid: ca 45 minuter + två timmar i kylen. Med en citruspress går det nog att komprimera duktigt.
• Disk: Helt ok.
• Krångelgrad: Lätt

Tips till den som vill försöka: Köp en citruspress!

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja.

Nu lämnar vi väst och åker ner till Afrika, till makens grannland och en rätt han alltid längtat efter att pröva.

Maken har sett fram emot denna rätt då han hört mycket om den. Det verkar vara en stolthet i Egypten, som han ändå lyckades missa när han bodde där under en period i sitt liv, men han har hört många personer prata om den.

En rätt med en salig blandning av ingredienser och delmoment. Läs receptet noga säger jag bara. Lök ska karamelliseras, linser ska kokas, tomatsås kokas, ris blötläggas, kikärtor värmas och mitt i allt kom jag på att jag skulle koka makaroner också. Det var många saker samtidigt även om tiden i sig inte var så lång. Och jag tror att jag använde vartenda kärl i hela köket. Andan var i halsen hela tiden för att något skulle brännas vid när jag letade efter nästa sak/krydda.

Ingredienserna var lätta att hitta och billiga. Momentet med att blanda ner riset bland linserna fick mig att inse att jag borde ha valt en större kastrull till att koka linserna i. Med en smockfull kastrull blev det besvärligt att röra ner kryddor ordentligt.

Vid en överblick av rätten så kändes intrycket som att det skulle vara lite smaklöst och lite enformigt, alla ingredienser till trots. Det såg väldigt kolhydrattungt ut. Men rätten överraskade lite. Den var smakrik, men det är viktigt att smaka av under tillagningen, så att saltandet och pepprandet blir tillräckligt. Annars blir det nog lätt lite blaha av alltihop.

Min invändning mot rätten var trots allt att den är väldigt kolhydrattung. Ännu mer tomatsås hade kunnat smaska upp den lite mer. Men ändå ett ja från mig, det var gott. Maken tyckte också att det var gott, men saknade kött. Äldsta sonen var på vippen till ett ja, men hamnade ändå på ett nej för att det var lite enformigt. (Han hade också funderat på gårdagens rätt och sa att den hade varit bättre med olika tillbehör, såsom bröd till exempel). Yngsta sonen var det enda tydliga nejet, för tråkigt för honom. Han vill ha protein som är mer avskilt från rätten. Linserna uppblandade med riset föll honom inte i smaken då han upplevde att proteinet försvann och blev ett med riset.

Mycket rester blev det också. Jag tror inte att receptet var för fyra personer, mer för 8 …

Och köket är … smockfullt … av disk.

• Pris:
• Billiga ingredienser.
• Tillagningstid: en timme.
• Disk: Alltså …
• Krångelgrad: Inget moment är krångligt, men många moment samtidigt gör att logistiken och planeringen behöver vara på alerten.

Tips till den som vill försöka: Tänk igenom kärlen och försök använda samma kastrull till olika saker.

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja.

Härnäst ett land som måste sägas är relativt okänt för mig.

Rätten verkar vara ganska befäst som nationalrätt. Den kommer upp som svar på flera sökningar och jag hittar inga direkta alternativ, åtminstone vid en ytlig sökning.

Rätten förvånade mig, måste jag säga. Jag har hela tiden varit övertygad om att detta är en sallad. Baserat på hur rätten ser ut och ingredienserna så har konceptet sallad fastnat stenhårt i mitt huvud. Och så är det inte alls det.

Detta är någon form av blandning mellan gryta och sallad, men slutprodukten är kokad och varm.

I rätten ska det vara limabönor, utifrån det recept jag nosat fram. Men det var svårt att få tag på. Jag letade i en internationell affär i Stockholm, men fick någon form av blackout och köpte en helt annan sorts bönor som tydligen ska vara relativt oätliga. Sedan letade jag här i stan. Jag måste dock erkänna att efter att jag läste att limabönor är giftiga så avintensifierades min vilja att leta rätt på dem, så det blev en lite halvhjärtad sökning på Ica och sedan köpte jag vita bönor som smakmässigt ska ligga rätt nära. Tyvärr gick vi då miste om den vackra gröna färgen. Jag funderade på karamellfärg, men insåg snabbt att det knappast är en rimlig lösning.

Jag stressade på som sjutton i denna matlagning. Jag vet inte ens riktigt varför, för det var lätt och gick snabbt. Jag tror att det hade varit lättare med lite bättre förberedelser. Att läsa receptet noga innan och förbereda ingredienserna. I kombination med att jag insåg att jag var tvungen att justera koktiden på bönorna då de var färdigkokta och det skulle drabba smaken. Det blev lite vilda västern över alltihop och jag hetsstekte alla baconskivor fast det bara skulle vara tre. Kanske inte den värsta katastrofen mitt kök sett, men ändå.

Majs, bönor och tomater tog väldigt stor plats i rätten. Med lite smörsmak och saltsmak. Och majs är ju gott. Tomater med. Bönorna slank ner av bara farten. Det kändes nästan som att äta grillad majs med smör. Jag är ovan vid att äta så mycket majs i detta format, antingen ska det vara en majskolv eller kallt i sallad, men det här fungerade. Det var gott.

Vi vuxna gav ett otvetydigt ja. Yngsta gav ett svagt ja. Han sa att det bara kändes som att äta majs med smör och inte som en egen maträtt. För äldsta grabben gick det bort. Bönor och varma tomater i kombination kan inte bli bra för hans smaklökar …

Lite mer mat kunde det ha varit för fyra personer. Eller ännu hellre ett gott bröd vid sidan av. Och … resterna av det där baconet, det gick åt det också ;)

• Pris:
• Billiga ingredienser.
• Tillagningstid: Lite mindre än en timme.
• Disk: Inte så farligt.
• Krångelgrad: Lätt

Tips till den som vill försöka: Beroende på om du har kokta bönor eller okokta kan du behöva justera receptet och eventuellt hälla i bönorna mot slutet så att de inte blir mosiga. Tror dock att det gör att de går miste om en del smak.

Kommer att göra igen? 3/4 röstar ja.

Vi stannar i Afrika, men det blir en helt annan sorts rätt!

Jag börjar helt enkelt med en brasklapp. Rätten ser inte värst charmig ut, och det beror helt och hållet på mina bristande matlagningskonster. Foutou (eller fufu som det också heter) ser extremt ocharmig ut. Om ni googlar så ser ni att det egentligen ska vara en smooth liten gyllengul boll som är lite fästinglik. Men så blev inte min. Jag återkommer till det.

Elfenbenskusten är väldigt luddiga i om de har någon nationalrätt. Det som känns närmast är just den gyllengula bollen, som kan göras av olika saker. Vi gjorde den på matbananer. Enligt receptet ska det mosas och så ska man tillsätta potatismjöl om den blir för lös. Men det problemet hade inte vi alls. Den ville inte bli mjuk och jag fick tillsätta vatten för att överhuvudtaget kunna rulla. Och bollen är full av små klumpar av matbanan. Inte min stoltaste matlagningsstund. I slutändan smakade den som klumpad potatismos.

Nåväl. I receptet står också 10-15 habanero. Det tog inte lång tid att förstå att vi var tvungna att minska det om vi överhuvudtaget skulle kunna äta. Det fick bli sex stycken habanero och då hamnade vi på en ganska bra nivå, utom för äldste sonen som inte gillar stark mat.

Räkkryddan de beskriver misstänker jag är den där vidriga räkpastan från Brunei. Den är kastad sedan länge och aldrig mer ska en burk få tillträde till mitt hus. Jag gick in i en förnekelsefas och tog vanliga räkor och hackade dem. Bra så.

Habanero ska tydligen skalas. Jag har ingen aning om vad de menar. Vi rensade och tog bort fröna medan hela köket ångade av habanero och vi alla stod och hostade. Efteråt skulle habanero fiskas upp igen. Men när det var dags att göra det så fanns inga habanero kvar. Inte undra på att det kanske blev lite starkare än förhoppningen var.

Kalorimässigt sätt så var rätten en ren katastrof. Flera deciliter olja och drygt en halv liter jordnötssmör. Nu blir det keso i en vecka …

Vi vuxna gav ett ja, maken med en kompletterande hostning. Jordnötssmaken kombinerat med styrkan var gott. Yngsta tvekade, men föll över till ett nej. Grytan var ok, och bananbollen var inte så vidrig som han trodde, men det nådde inte hela vägen. Äldste tyckte helt enkelt att det var för starkt och bananbollen gick inte hem alls.

Och maten räckte till en armé. Skär ner rejält om ni är fyra personer, åtminstone på sås. Kycklingen var rimlig. Dock är det ju så jobbigt med kyckling med ben i grytor! Tacka vet jag filéer!

• Pris:
• Lite på dyrare sidan, eller så är det bara för att maten är så dyr nu.
• Tillagningstid: En timme ungefär.
• Disk: Med tre olika kastruller på spisen, durkslag, elvisp och lite annat så fyllde vi diskmaskinen i alla fall.
• Yngste tog hand om habanero och fick habanero i ögat. Alla vi andra hade habaneroångor i halsen och hostade vilt.
• Krångelgrad: Många moment.

Tips till den som vill försöka: Justera styrkan så att det passar er. Det är ingen mening med att göra mat som ingen vill äta. Eventuellt kan man dela upp det i två grytor, en starkare och en svagare eftersom habanero går i på slutet. Och koka bananerna tills de är mjuka, oavsett vilken tid det gått.

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja.

Nu börjar jag tycka synd om äldsta pojken. Det har varit för många nej i rad. Vi får hoppas att sydamerika faller honom i smaken!

Idag känns det som om jag lagat mat hela dagen, även om jag hade lång paus emellan. Inte nog med att jag tillagat Pupusas så har jag också börjat förbereda nästa nationalrätt med plan att ätas på söndag nästa vecka. Familjen ser fram emot den med både skräck (maken) och förtjusning.

Pupusas verkar vara en hyfsat officiell nationalrätt, men jag vågar inte svära på det. Den ska ätas med någon form av kålsallad och salsa. Salladen är ganska lik en reguljär pizzasallad med lite fler ingredienser och salsan är en trevligt halvstark tomatsås.

Pupusas var också trevliga, men inte så mycket som jag trodde. Jag har i väntan på denna rätt helt fokuserat på att det kommer att bli gott. Stekta bröd med ost i, hur kan det inte bli gott? Jag tänkte inte så mycket på resten. Det ska nog gå bra.

Nåväl, rismjöl är för det första inte det enklaste att baka med. Trots att degen var lös så var den smulig och gick sönder. Mängden som var beräknad skapade ganska små pupusas, och att fylla dem med bönor och ost (båda fuktiga) och sedan försöka försluta och sedan försöka platta till igen utan att den sköra degen gick sönder - var nästintill omöjligt. Det fick bli lite nödlösningar, såsom vetemjöl att klappa dem hela med och att vissa saker syntes eller till och med föll ut.

De ska stekas i rikligt med olja, och jag vet inte om jag överdrev (jag tycker inte det), men mina blev nästintill friterade. De ser inte ut som andra pupusas jag sett på bild. Vid ätning var de ganska hårda och krispiga och jag har en känsla av att de inte ska vara det?

Inte så gott som jag trodde. Men ändå ett ja. Salsan var jättegod, bäst av allt. Maken avskydde kålsalladen, men gillade resten. Pojkarna gav svaga ja båda två. Lite för mycket smak av bröd enligt äldsta och lite för lite smak alls enligt yngsta. Makens ja baseras på att kålsalladen inte räknas med.

Vi ökade upp mängden och gjorde 12 pupusas. Det var ganska lagom med tre per person, de är inte så stora.

• Pris:
• Inte så farliga kostnader, helt normala ingredienser.
• Tillagningstid: Ungefär två timmar uppdelat i flera moment.
• Disk: Med tre olika rätter och flera olika moment i varje blir det en hel del.
• Krångelgrad: Det enda krångliga var bakningen med rismjölshelvetet.

Tips till den som vill försöka: Jag tror faktiskt att ”rikligt med olja” är lite överdrivet. Börja med lite så de inte fastnar och se var du hamnar.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja, om än mer eller mindre svagt.

Härnäst till Afrika och en rätt som skrämmer maken i hur det tillagas.

Zigni är en köttgryta, även kallad Kai Wat. Som nationalrätt verkar den vara stark om än kanske inte officiell. Den äts med injera, ett jäst typ … pannkaksbröd?

Injera tog totalt 7-8 dagar att tillaga. Det tillagas ungefär som en surdeg och har stått här hemma i köket och puttrat i en vecka, till makens stora fasa. Hela köket har haft en lätt, ganska otillfredsställande doft av jäsning. Och instruktionen i sig var ju också lite avskräckande. Det kommer att lukta, men får inte mögla … nam nam …

Till brödet använder man teffmjöl, ett speciellt mjöl som huvudsakligen (bara?) används i Eritrea och Etiopien. Vi hittade det i en specialaffär. Smeten steks sedan i panna och blir en sorts svampig pannkaka. Inte så charmerande i sig själv, men ganska god tillsammans med grytan.

Zigni är en gryta som kan göras på många olika köttsorter. I det recept vi följde var det lamm. Grytan tar några timmar att göra. Bara löken ska ensam steka i 45 minuter. Jag var helt säker på att det skulle bli bränt kaos, men det gick bra. Kryddan som används är även den specifik för dessa två länder, Berbere. En stark krydda med chili som bas men med en massa annat smarrigt också. I receptet stod 2-3 matskedar, men efter att ha provsmakat bara kryddan så minskade jag snabbt ner det till en matsked. Annars hade det blivit oätligt för halva familjen. Kryddburken stod på bordet vid middagen om någon hade lust att safta till det, men ingen vågade.

Grytan skötte sig till stor del själv, man behövde röra ibland bara. Både i lök och gryta. Det gick inte att lämna den helt ensam, så i praktiken är man ju lite halvt upplåst i drygt tre timmar. Utöver den tid det tar att steka injera, vilket jag valde att göra igår. Den stekningen var desto mer komplicerad. Stek tills kanterna rullar upp sig. Men om de inte rullar upp sig utan bränner fast i botten tills det börjar lukta? När är den färdig då? Jag fick freebasa lite grann och fick till det ok.

Mängden var liten för fyra personer. Det hade lätt gått åt dubbelt så mycket gryta för att vi skulle bli mätta. Brödet var å andra sidan i överkant och kommer räcka även till Etiopien som har samma bröd i sin maträtt. Jag tänker inte gå igenom jäsningsprocessen igen …

Jag tyckte att det var riktigt gott. Till och med brödet var ok med grytan. Jag har ätit injera på restaurang förut och det var jättegott. Min version blev syrligare och mer med smak av mörkt bröd. Jag har sett olika recept med olika jäsningstid, så jag antar att det påverkar slutresultatet. Grytan var jättegod! Maken röstar också ja, köttgryta av alla slag är hans grej. Sönerna röstade nej. De åt och tyckte att det var ok, men känner ingen lust att vi ska laga det igen. De är inte stora fans av köttgryta. Så det blir ett nej, synd tycker jag. Jag ska göra grytan i smyg när pojkarna inte är hemma.

• Pris:
• Lamm, specialkrydda och specialmjöl med restiden det tar att hitta alla ingredienser måste ändå resultera i ett ganska högt pris.
• Tillagningstid: Åtta dagar och nästan två timmars stektid för injera. Sedan ytterligare drygt tre timmar för zigni.
• Disk: Med alla moment under dessa åtta dagar så blev det en hel del.
• Krångelgrad: Injera var lite komplicerat att steka tycker jag personligen. Annars var det lätt.

Tips till den som vill försöka: Minska receptet på injera till hälften om du inte är ytterst förtjust i surdegspannkakor.

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja.

Nu kommer vi faktiskt att avvika från plan och gå direkt till Etiopien för att kunna använda brödet igen, men nästa uppdatering blir trots det ett europeiskt land. Jag kan ju inte trassla till allt hur som helst!

Som Estlands nationalrätt kommer flera förslag upp, så Mulgipuder verkar inte ha en officiell ställning, dock var det den vi valde att gå på.

Rätten låter lite märklig vid första anblick, men vid en andra eftertanke så är det ungefär husmanskost? Man gör ett potatismos med korngryn i, och äter med stekt bacon och lök. Vi valde då kalkonbacon av naturliga skäl. Det var i grunden inte så annorlunda än potatismos med köttbullar.

Kornen var dock en lite märklig komponent som vi hade delade och föränderliga åsikter om. Först tyckte jag att de var ok, det skapade ett tuggmotstånd i gröten och gav en större mättnadskänsla. Men på något sätt störde de ändå i sitt blotta varande.

På receptet stod att kornen ska ligga i blöt i en timme, men på påsen stod det åtta timmar. Jag valde att följa påsens instruktion och det gick bra. Det kanske är olika från korn till korn?

Familjen var inte imponerad. Alla gillade bacon-, och lökblandningen som var ganska riklig i mängd, men ingen var riktigt förtjust i moset. När rätten satt på spel så röstade två ja, jag och äldste sonen, men jag ändrade min röst till ett nej efterhand. För hans del vägde godheten i toppingen över den lätta olusten av moset, men för min del blev det långvarigt tuggande av potatismos som helt enkelt blev alldeles för enformigt för att hålla som rätt till ytterligare en tillagning.

Yngsta sonen var riktigt besvärad av rätten. Han tyckte att kornen var hemska, han levererade det allra starkaste nejet idag.

• Pris:
• Billigt, känns som mat från en tid när man var lite fattig.
• Tillagningstid: En knapp timme, samt att kornen skulle ligga i blöt.
• Disk: Inte så farligt.
• 
Krångelgrad: Lätt

Tips till den som vill försöka: Kolla tiden på påsen hur länge dina korn ska ligga i blöt.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja.

Nu går vi vidare till ett land som vi redan tillagat för att vi bytte ordning på dessa två recept.

Doro Wat verkar ha en stabil position som nationalrätt i Etiopien, men jag är inte helt säker på om den är officiell ändå. Maträtten påminner mycket om Eritreas Zigni. Det är en kycklinggryta med tomatbas och likartade kryddor, både koriander, berbere och färsk ingefära. Skillnaden här var att kycklingarna inte skars upp i bitar och att grytan även innehöll hårdkokta ägg. Till maten serverades injera, samma surdegspannkaka som vi åt till Eritreas maträtt.

Själva tillagningen av injera har jag beskrivit detaljerat tidigare, så det hoppar jag över. Denna gryta var lätt att laga och tog inte heller så lång tid som zigni. Det krångligaste var oklarheter i mitt recept, så det måste jag justera.

Grytan uppskattades dessutom mer av familjen. Alla, utom jag, tyckte att denna gryta var godare än Eritreas. Det jag ändrade själv var mängden berbere. Som jag skrev tidigare så är det en stark krydda med chilibas. I denna rätt ska det vara 3-4 matskedar. Och här är det ju ett aber med detta projekt. Ska vi äta rätterna autentiska eller anpassa dem på vissa fronter så att vi kan äta dem överhuvudtaget? Jag och yngsta kanske hade klarat av den tänkta mängden styrka, men äldste sonen och maken hade förmodligen trillat av pinn. Jag sänkte till en matsked och uppmuntrade alla vid matbordet att krydda extra med berbere tills gränsen var nådd. Jag och yngsta öste på lite extra tills det brände till lite i smaklökarna, men de andra var nöjda som det var.

Jag och maken röstade ja, rakt av. Båda sönerna sa ungefär samma sak. De röstar ja till grytan, men de vill ha något annat än injera till. Och eftersom injera är ett tillbehör så räknar jag det ändå som ett ja. Man skulle lika gärna kunna äta grytan med ris.

• Pris:
• Ungefär som med Eritrea, förutom att detta var kyckling istället för lamm. Men en stockholmsresa och specialaffärer gör ändå att priset höjs.
• Tillagningstid: Åtta dagar och nästan två timmars stektid för injera. Sedan ytterligare en timme för doro wat.
• Disk: För injera en hel del, för grytan, mycket lite.
• Krångelgrad: Injera - lite krångligt. Dora Wat - enkelt.

Tips till den som vill försöka: Tänk verkligen efter innan du kryddar hejdlöst med berbere. Ta lite i taget och smaka av.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja, 2 med förbehåll att injera måste bort.

Nu ska vi tillbaka till Oceanien, det var ett tag sedan!

Kokoda verkar vara relativt befäst som nationalrätt. Med tanke på hur vi reagerade på Ceviche från Ecuador och att detta var en snarlik rätt, ceviche i Fijiansk tappning, så bådade det inte gott. Skillnaden med denna rätt är att huvudvätskan är kokosmjölk, och där fanns en förhoppning om att minska syrligheten. Dessutom var det fisk istället för räkor, men det var å andra sidan mer skrämmande.

Fisken tillagas alltså inte på något sätt utöver att det ligger i citronsaft i tre timmar. Det är tillagningsprocessen som gör fisken vit. Jag var misstänksam.

Men det fungerade faktiskt. Fisken blev tillagad. Dock var det fortfarande en kall känsla över fisken och syrligheten var fortfarande påtaglig, kokosmjölken till trots. Grillad vattenmelon lät spännande, men var inte fullt lika spännande. Det tog liksom bort den fräscha krispigheten med melon och gjorde att den blev lite blaha istället.

Båda sönerna röstade nej rakt av, de tyckte inte om smaken alls. Maken röstade nej för att han saknade kolhydrater till maten. Jag röstade nej till maten som middag, men den hade kanske fungerat bättre som en lätt förrätt.

Vi körde dubbel sats till fyra personer, och om inte halva familjen hatat rätten så hade det nog behövts ännu mer.

• Pris:
• Billiga och vanliga ingredienser.
• Tillagningstid: 3 timmars marinering för fisken, men utöver det minimalt med tid, kanske en halvtimme totalt?
• Disk: Inte så farligt.
• Krångelgrad: Lätt.

Tips till den som vill försöka: Se till att tina fisken ordentligt om den är fryst. Det behövs stark syra för tillagningen, och om det blandas ut med tinat vatten så blir det inge bra.

Kommer att göra igen? 0/4 röstar ja

Nu ska vi till Asien.

Abado chicken verkar vara en relativt stark inofficiell nationalrätt på Filippinerna. Den är också ganska enkel i sin utformning. Marinerad kyckling och ris. Enkelt, men gott.

Det finns inte så mycket att säga om tillagningen egentligen. Det skulle marineras över natten och här blev det närmare ett dygn. Sedan stekas och kokas och ris tillagas.

Alla tyckte att det var gott. Det var skönt starkt men ingen tyckte att det var för starkt. En reagerade på att det var för varmt, men jag menade att det kan vi faktiskt inte bedöma …

Yngsta saknade någonting till, antingen mer sås eller mer grönsaker. Mycket av såsen kokade bort under processens gång och blev till en tjock lite kladdig sås som passade perfekt till kycklingen. Maken ville ha mer lök, för den blev också riktigt god i rätten.

Det enda bökiga var väl på slutet när vätskan började koka bort och såsen ville bränna fast i botten. Kan handla om min gryta till viss del, men kan vara värt att tänka på så att man inte förstör hela rätten med bränd smak för att man lever i villfarelsen att den sköter sig själv.

Det var lagom för fyra personer, men det var så gott så att man gärna hade velat komplettera med en glufsportion, men det fick vi bespara oss den här gången. Det räckte till fyra portioner, inte mer.

• Pris:
• Billiga och vanliga ingredienser.
• Brännskada på fingret, hur tar man ut behållaren ur en riskokare utan att bränna sig? Någon?
• Tillagningstid: 8 timmars marinering för kycklingen och efter det en dryg timme.
• Disk: Inte så farligt.
• Krångelgrad: Lätt bara man hade ögonen med sig så det inte brände fast.

Tips till den som vill försöka: Håll koll så att det inte bränner i slutet när vattnet börjar koka bort, den sockrade såsen vill gärna fastna.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja

Nu jäklar i min lilla låda, nu blir det Finland, hemlandet! Den lilla skamlösa nationalisten i mig vaknar till liv och jag ska göra det jag avskyr att höra, laga mat med käääärlek! Yngsta sonen muttrar redan om den tråkigaste rätten på hela listan …

Finland, mitt hemland. Där vi tog en road trip i somras i ett par veckors tid. Besökte allt från hemmabyn Björkboda till de stora städerna och åkte runt i de sjötäta bygderna med en helt fantastisk natur!

Men ingen stadig nationalrätt kan de direkt sägas ha. I en radioomröstning har publiken bestämt rågbröd, men det känns varken tillräckligt befäst eller tillräckligt mycket som en maträtt för att jag ska respektera det. Så här fick jag lite huvudbry.

En annan källa tyckte att Karelska piroger är nationalrätten, så jag gjorde en kombo. Jag visste att jag redan tvingat familjen att äta allt finskt som finns, från vispgröt till smurfdricka till finsk korv, finsk senap, memma och även karelska piroger. Men jag har aldrig gjort dem själv. Sägas bör att jag älskar karelska piroger. För att inte tala om äggsmör!! Jag får stjärnögon när jag får möjligheten att äta dem, men så är det även med memma, och det borde svenskarna som smakat memma kunna sätta i kontext. Jag älskar även rågbröd. Jag är inte mycket för det svenska sötade mjukbrödet, utan gillar det hårda och tuffa och osötade. Livet ska inte vara lätt, det ska kännas som om man har ett hårt liv när man äter sitt bröd.

Nåväl. Jag har ätit karelska piroger i hela mitt liv, och aldrig gjort själv. Jag vet faktiskt bara om en person som gör dem själv, och hon är norsk. Jag fick för mig att det är svårt. I och för sig så hade nog inte mina piroger vunnit någon skönhetstävling och alla finska husmödrar hade förmodligen självantänt om de sett att dessa piroger får representera Finland. Men nu är det så det är.

Jag valde att förenkla, och valde färdig risgrynsgröt i korvform. Det var ett misstag. Alldeles för sötat. Jag måste återkomma till det där hårda livet och sötsaker passar liksom inte in. Hela tillagningen var ganska lätt. Degen var ganska lättjobbad bara man såg till att mjöla arbetsbordet och lite under kaveln. Degen var lätt att vika och pincha, mycket lättare än de andra pirogerna vi gjorde förut i någon annan världsdel.

Trots att smält smör droppade mellan våra fingrar så tyckte jag att det inte verkar helt onyttigt. Rågmjöl, ägg och lite gröt. Men jag blev snabbt nedröstad. Fettet som flöt på tallriken och i våra ansikten motsade all form av nyttighet.

Yngsta sonen hade bestämt sig på förhand. Rågbröd är inte mat, och karelska piroger är inte gott. Vi andra tyckte om. Men att det passar bättre till lunch än till middag.

• Pris:
• Billiga ingredienser
• Tillagningstid: En knapp timme
• Disk: Bakning som delmoment leder ju alltid till mer disk, i kombination med plåtar i ugnen. Men helt ok. Inte så farligt.
• Krångelgrad: Medel. Det fanns ju lite moment, inte bara att hälla i grytan och kolla på en film, men inte så krångligt som jag har inbillat mig.

Tips till den som vill försöka: Kör inte latmansvarianten, utan kör det hårda livet, koka egen gröt.

Kommer att göra igen? 3/4 röstar ja

Från tuffa tider till lite romantik. Vi åker söderut i Europa …

Frankrike har ingen nationell nationalrätt, vilket väl är just vad en nationalrätt ska vara. Utan de har mer regionala nationalrätter som jag har förstått det. Vi kunde välja bland ett smörgåsbord av franska rätter men valde till slut Pot-au-feu som är en kött-, och grönsaksgryta.

Man kokar hela köttbiten i samlad bit, vilket var lite ovant för mig. Jag är van vid att dela upp köttet och långkoka, men här tog man upp köttet mot slutet och delade det i bitar. Jag tror att det var till köttets fördel.

Inget var svårt, men det tog en evinnerlig tid. Bara att vänta på att vattnet skulle börja koka så att man fick hälla bort det och sedan vänta på att nytt vatten ska börja koka? Va? Det fanns också hela tiden moment, mer eller mindre. Grönsaker skulle fyllas på, vakta så att vattnet inte sjunker för lågt etc. Det var svårt att lämna kastrullen till kokning utan att ha ögonen på den emellanåt. Jag hade en envis köttbit också som flöt fast vattnet skulle vara tre centimeter ovanför köttet. Det gick sådär.

Jag vet av erfarenhet att familjen är lite gnällig när det kommer till soppliknande rätter. Med just den här typen av buljongspad. Så jag kompletterade med baguette. Det var inget jag direkt hittade någon information om, men jag tänkte att hur fel kan det bli, med baguette till Frankrikes mat? Sönerna menar dock att jag är fördomsfull.

Den här rätten kändes nyttig på riktigt. Inget fett överhuvudtaget, lite potatis, massor av olika grönsaker och kött. Jag antar att det speglade sig i resultatet. Tre nej. Det är bara jag som gillar sån här mat, det påminner om min barndoms köttsoppor som vi fick hemma. Ingen tyckte att det var dåligt, men mest lite tråkigt.

• Pris:
• Köttet dyrt, annars ok även om det är många olika grönsaker.
• Tillagningstid: Ca tre timmar totalt.
• Disk: Allt lagas i samma gryta, så inte så farligt.
• Krångelgrad: Lätt, men lite långdraget.

Tips till den som vill försöka: Koka purjolöken lite längre än vad vi gjorde. Den låg i ett par minuter men var nästan rå.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja

Nu drar vi oss mot arabländerna igen, till ett land där maken och jag nästan blev osams om vad som faktiskt är nationalrätten. Jag misstänker att ingen av oss prickat rätt.

Inte heller Förenade arabemiraten verkar ha någon officiell nationalrätt, däremot har de många rätter som sägs vara typiska i landet. Den enda information jag hittar om någon sorts nationalrätt är Shawarma, och det är högst tveksamt hur mycket sanningshalt som ligger i det.

Kyckling ska marineras och tillagas i ugn och bröd ska bakas. Det äts som kebab. Marinaden innehåller mycket syra i form av både yoghurt, citron och vitvinsvinäger och det ger en skön syrlig ton i maten på slutet, som gör sig väl med smaken av brödet.

Inga moment var krångliga, inte ens tillagningen av brödet. Dock är man lite fast icke sysselsatt i köket under ganska lång tid. Att ha plåten i ugnen i trettio minuter och röra om ibland öppnar inte upp för att ta några längre vändor bort från spisen. Logistiken rörde jag till lite och tänkte fel, så i slutet stod jag både och kavlade och stekte bröd medan jag skulle skära kycklingfiléer i strimlor samtidigt. Det blev lite hetsigt, där kan man nog planera bättre. Allt måste inte vara färdigt exakt samtidigt. Brödet höll sig ganska bra under handduken och köttet stod bra där det stod på spisen efter att jag tog ut det från ugnen.

Det krångligaste momentet var väl att få den att hålla ihop utan att hålla i den, det gick inte alls. Fotot fick bli utan tallrik. Sen stoppade jag i tandpetare för att hålla ihop dem till servering. Ett annat moment som ställde till det var att stekpannan blev kraftigt varmare hela tiden fast jag sänkte värmen, så i början fick man knappt några märken på brödet och i slutet brändes de vid på ett nafs. Det där med en minut på varje sida blev väldigt flexibelt.

Alla i familjen tyckte att det var gott. Det var fyra klockrena ja, och en stolt mamma.

• Pris:
• Det ser ut att vara en massa mängd ingredienser, men i slutänden behövde vi bara köpa ett fåtal. Mycket av det som ingår är sånt man kanske har hemma redan. Har man inte det så blir det nog en summa.
• Tillagningstid: Ungefär två timmar.
• Disk: Ganska mycket, men det kan hända att jag tog lite väl många tallrikar i mellanmomenten när jag försökte få struktur på alla ingredienser.
• Krångelgrad: Inte komplicerat, men inte heller plättlätt.

Fundera noga över logistiken och ta det där med en minut på varje sida av brödet med en nypa salt.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja

Tillbaka till Afrika, till en rätt där jag inte hunnit lokalisera alla ingredienser än och vissa går emot mina principer att köpa.

För första gången på vad som känns som länge kommer vi till ett land som verkar ha en uttalad nationalrätt. Nyembwe ska tydligen betyda palmolja och det märks då rätten innehåller en hel del palmoljebaserade ingredienser. Både ren palmolja och en grytbas som är grundad på palmolja.

Palmolja är ju något som känns fel hela vägen in i hjärtat, samtidigt som jag inser att det blir lite hyckleri över det då jag inte direkt är den som läser ingredienslistan på alla produkter jag köper för att undvika palmolja till varje pris. Kanske är det bra att ställas inför att köpa ren palmolja och behöva fatta ett beslut kring det för att i framtiden fatta mer genomtänkta beslut.

Jag köpte palmoljan, men det kändes verkligen inte bra. Det kändes som att synda. Den andra ingrediensen, grytbasen, har jag inte lyckats hitta trots idogt letande. Dock läste jag mig till att man kan byta ut det mot röd curry, att det är lite liknande, så det gjorde vi idag. Det kändes bättre. Men i ärlighetens namn tittade jag inte på ingredienslistan om curryn innehöll palmolja eller inte. Dubbelmoral …

Nåväl. Rätten ska innehålla rökt kyckling. Jag omtolkade det till färdiggrillad kyckling som jag hade i. Det kunde även serveras på flera olika sätt, antingen med fufu som ni redan är bekanta med, eller med ris. Med tanke på att min familj hittills varit ganska äcklade av alla former av fufu så valde vi ris den här gången. Och det var ett klokt val.

Eftersom allt var i stort sett klart så gick det väldigt snabbt att tillaga allt. Löken skulle stekas och riset kokas, i övrigt gick det i ett nafs. Tjugo minuter på sin höjd. Det kändes fel. Som att vi gjort något fel. Så där lätt kan det väl inte vara. Men jag antar att man i grundversionen gör grytbasen själv och röker kycklingen? Nu var det lite för enkelt.

Som ett ytterligare tillbehör stekte jag plantains. De åts som tillbehör med lite salt. Det intressanta är att vi är tre personer i familjen som gillar banan, men ingen av oss gillar plantains. Däremot yngsta sonen som avskyr bananer tycker att plantains är helt ok. Så märkligt smaker och konsistenser kan slå …

Alla i familjen tyckte att det var gott. Det var fyra ja idag, men nästa gång lagar vi det utan palmolja.

• Pris: Billigt.
• Tillagningstid: I den utformning vi gjorde rätten tog det ca tjugo minuter.
• Disk: Normalt.
• Krångelgrad: Lätt
• Och så lite ont i hjärtat av palmoljan.

Tips till den som ska göra rätten: Vi dubblade ingredienserna och det blev lagom och lite över till fyra personer. Se över mängd, kan behöva balanseras beroende på hur många som äter.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja

Vi stannar i Afrika, med en kombination av kött och sås som jag är lite skeptisk till men maken tycker låter jättegod, återstår att se var sanningen hamnar.

Gambia verkar ha åtminstone två rätter som kallas nationalrätter. Både jollof rice och Domoda kommer upp när jag letar. Dock känns Domoda lite starkare, men det är lite hipp happ på den gissningen. Oavsett så är det en gambiansk rätt med starka traditioner.

Även denna afrikanska rätt är jordnötsbaserad och kommer från västra Afrika. Det känns som ett område där mat med jordnötssmör är befäst, och inte oss emot. Jordnötter är gott.

Å andra sidan är jordnötter inte den roligaste ingrediensen att arbeta med i grytor. Det bränner lätt vid och man måste finnas tillgänglig för att röra. Och det är ju ok med en rätt som tar trettio minuter på sig, men det är lite tråkigt att stå och röra i två timmar. Skvätte gjorde det också, så in i fanders. Hela spisen, golvet och bänken var fulla av prickar.

Rätten kan göras med både kyckling och lamm eller annat kött, men vi hade lamm hemma och valde det.

Rätten serveras med kokt ris och i grytan kan man ha antingen squash, morot, pumpa eller sötpotatis, vi valde sötpotatis.

Det blev gott och alldeles lagom starkt för hela familjen. Jordnötssås är verkligen gott. Jag tror att det hade gjort sig ännu bättre med kyckling, för jag är lite skeptisk till kombinationen lamm och jordnötter, men jag verkade vara den enda i familjen som hade dubier. Mängden var precis bra för fyra personer som tyckte om maten.

• Pris:
• Kött dyrt, annars är det få och ganska billiga ingredienser. .
• Tillagningstid: Ca 2 timmar.
• Disk: Allt görs i samma gryta vilket alltid är diskbesparande.
• Krångelgrad: Lätt men lite arbetsamt med allt rörande.
• Och lite extra pris av all städspray som går åt till att tvätta bort allt skvätt.

Tips till den som ska göra rätten: Plocka rent på diskbänken så att inte kuvertet du ska skicka in till autogiro blir prickigt av jordnötssås.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja

Nu åker vi till ett eurasiskt land. Bilderna på rätten har fått oss alla att tänka ”Vad fasen är det där, men det ser gott ut, tror vi …”

Kchachapuri är en rätt med starka anor i Georgien. Jag vågar inte svära på att det är en officiell nationalrätt, men av de träffar jag får så vågar jag ändå säga att jag är relativt säker.

Detta är ett bröd som fylls av olika ostar och toppas av ett ägg. En omedelbar brasklapp för att jag gjorde fel form. Jag vet inte varför jag hade fått för mig att den skulle se ut som en karelsk pirog, jag kanske fortfarande är kvar i Finland, men den ska inte se ut så här alls. Degen ska rullas upp på kanterna, inte nypas. Och den blir lite avlång snarare än oval. Men sak samma, våra såg i alla fall ut så här.

Man bakar en deg och river tre olika sorters ostar. Av ostmassan gör man ostbollar som man trycker ner i den utkavlade och upprullade degen. Brödet ska ugnsbaka en stund innan man knäcker i ägget och sedan låter den köra i ugnen lite längre.

Det låter kanske lite komplicerat, men det var det inte. Är man någorlunda van vid att baka bröd så är det här ingen match. Riva ost och gegga ihop med ägg klarar vem som helst.

Jag hade en stark aning om att hela familjen skulle gilla det här. Bröd och ost, vad finns inte att gilla? Jag tyckte att receptet var lite snålt så jag ökade upp det med en halv sats till. Det hade inte behövts. Totalt 13 ägg gick det åt till den här rätten …

Två i familjen tyckte om det här, det var vi vuxna. Brödet var gott, osten var supergod och äggets lite lösa konsistens gjorde allt lite krämigt. Äldste sonen gillade inte smaken av fetaost som slog igenom ganska mycket, han tyckte att allt blev för ostigt. (Men alltså hur kan man inte gilla ost!!?)

Yngsta blev vansinnig på äggen som inte ville stelna ordentligt. Han lade in sin i ugnen i ytterligare fem minuter och ändå var ägget nästintill rått. Det drabbade hans röst ganska hårt. Vi borde kanske ha låtit dem svalna och stelna lite efter ugnsbaket, men vi var hungriga …

Men en sån här var mer än nog. En tillsammans med sallad hade varit perfekt. Tji fick jag för att jag ökade upp mängden, men maken tackar inte nej till lite extra i morgon.

• Pris:
• Jättemycket ost och jättemycket ägg. Så det är de dagspriserna som avgör.
• Tillagningstid: Knappt två inklusive en timmes jäsning och ugnstiden.
• Disk: Med degskål och plåtar så blir det ju automatiskt en del, men inte så farligt ändå. Vi har lagat värre.
• Krångelgrad: Lättare än man kanske kan tro.

Tips till den som ska göra rätten: Låt dem svalna en stund innan ni äter, kan hjälpa med äggets upplevda råhet.

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja, så vi återvänder inte till Georgien.

Afrika härnäst. En rätt som det känns som om vi ätit förut…

Inte heller Ghana verkar ha en traditionell nationalrätt. Vissa säger fufu, som är ett standardtillbehör, men inget känns riktigt spikat av den info jag lyckats få fram. Vi valde dock fufu och en traditionell gryta från Ghana.

Fufu ska enligt det recept jag hittade tillagas av jams. Jag är van vid att en av våra närbutiker har jams, men just idag så fanns det inte. Det orsakade bekymmer. Dock har jag läst att fufu av jams till smak och konsistens påminner en hel del om potatismos, så jag ersatte fufun med potatismos och gjorde grytan till. Fuskfufu.

Denna gryta påminner starkt om Gambias som vi åt häromdagen. Kött med jordnötssmör. Det finns skillnader. Istället för sötpotatis var det morot, istället för chili var det habanero. Istället för lamm var det högrev etc. Flera sådana små skillnader i recepten, men i slutändan var det en köttgryta med jordnötssmör.

Att koka dessa grytor är en mardröm. Jag upprepar mig själv. Det skvätter och det bränner fast. Bortsett från att köket och spisen och allt runtomkring blir prickigt så skvätter det också upp på händerna. Man måste ju dit hela tiden för att röra också, så det får hur många chanser som helst att skvätta. När locket var på så ångade olja upp och rann ner längs med kastrullen ner på spisen. Jag trodde inte ens att olja kunde förångas, men tydligen är allt möjligt.

Rätten var god, men kändes som en repris. Maken önskade ris istället, han tyckte att det var en bättre kombination och jag vågar nog hålla med om det. Äldste, som röstade ja till Gambia, röstade idag nej. Men jag tror att hans dagshumör påverkade rösten till viss del. Jag tror att denna rätt hade blivit mer populär om vi inte upplevde oss ha ätit ungefär samma alldeles nyligen.

Väldigt mättande, ett väldigt skvättande och ett väldigt tvättande av kastrullen efteråt. Det sammanfattar Ghana ganska väl.

• Pris:
• Köttet dyrt, annars relativt vanliga ingredienser.
• Tillagningstid: Två timmar ungefär.
• Disk: Inte mycket disk, men det som ska diskas får man kämpa med. Det bränns så snabbt!
• Krångelgrad: Inte krångligt, mest jobbigt.
• Brännsår och skvätt och habanero i ansiktet.

Tips till den som ska göra rätten: Ta en bra kastrull som inte bränner vid i första taget.

Kommer att göra igen? 3/4 röstar ja.

Nu återvänder vi till Europa, till ett land som är lite känt för sin matkultur. Rätten känner jag igen från min barndoms skolkök, men receptet verkar inte alls vara likt något jag åt som barn. Jag undrar om personalen i skolbespisningen freebasade lite…?

Jag kan garantera att ingen av er sett en fulare moussaka. Men skenet kan bedra, så döm inte ut vare sig Grekland eller min matlagning innan ni läst klart. Den lilla antennen som sticker upp där fram är rosmarin, bara för att förtydliga. Jag vet inte om moussaka är en officiell nationalrätt, men den har åtminstone en väldigt stark ställning som osar nationalrätt.

I mitt barndoms skolkök var moussaka en blandning av potatismos och köttfärs. Det har i hela mitt liv varit moussaka för mig. Tydligen kan rätten lagas även med potatis, men aubergine är vanligare. Vår familj har en väldigt klar preferens av dessa två. Vi alla tycker att aubergine är sådant vi gärna undviker i den mån vi kan.

Men inte idag. Ett helt kilo aubergine skulle ner i den här rätten och yngsta suckade tungt. ”De väger ju nästan inget ens, det måste ju vara jättemycket aubergine då!”

Fyra hela aubergine blev det. Men de skulle paneras i mjöl och nästintill friteras i olja. I övrigt var det ungefär som lasagne. Köttfärssås och bechamelsås och riven ost.

Jag försökte intala mig själv att rätten var nyttigare än lasagne pga bristen på pasta, men oljan som kokade av sig själv i formen när rätten kom ut från ugnen motbevisade mig snart. Fett var det. Det gick åt 2 dl olja till auberginerna och så massa riven ost på det.

Tillagningen tog längre tid än jag trodde. Jag hade avsatt en timme, men det tog två timmar totalt. Att försöka ta en snygg bild var nästintill hopplöst. Så här svårt har det inte varit sedan Botswana. På fjärde försöket fick jag till något som jag åtminstone kan publicera. Ni vill inte veta hur de tre första bitarna såg ut.

Sen kom den spännande avsmakningen. Ett kilo aubergine som huvudingrediens till en familj som hatar aubergine … Nåväl. Alla tyckte att det var gott. Äldsta sonen var mest tveksam och motiverade med att ”vissa bitar smakar fult ord gott, men andra bitar smakar riktigt illa.”. Det goda vann till slut och alla vill se denna rätt gå vidare.

• Pris:
• Lammfärs är väl inte billigt, men det var ganska liten mängd som skulle i. Auberginen var på rea, så det passade utmärkt.
• Tillagningstid: Två timmar ungefär.
• Disk: En hel del, med fritering, köttfärsröra, rinna av på handduk, bechamelsås och ugnsform.
• Krångelgrad: Ingenting var krångligt, men stekandet av aubergine var lite jobbigt med den heta oljan. När man ska kika under auberginen, vända på dem etc så är det lätt att man får kokande olja på fingrarna. Roligare finns det.

Tips till den som ska göra rätten: Låt det svalna lite innan ni ska skära upp bitar. Jag tror att det kan bli mindre geggigt då.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Härnäst en rätt som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig an. Vi ska tillbaka till de karibiska öarna, igen! (Hur många länder finns det egentligen där?). Ingredienslista ser ut som något som kan mata en hel armé och allt ska ner i samma kastrull. Jag måste fundera på det här, det luktar kaos

En utmaning för mig idag blir att hålla mig neutral. Idag var nämligen jag rättens allra största kritiker. Men jag ska anstränga mig för att inte färga recensionen med mitt personliga tyckande, alldeles för mycket. Kortfattat så var detta helt klart topp två konstigaste rätter vi gjort, andra plats efter Brunei. Men till och med Brunei var mer spännande än detta.

Oil down verkar vara etablerad som nationalrätt i Grenada. Bakgrunden är att det är en måltid för sociala sammankomster där alla gäster tar med sig en ingrediens som man sedan slänger ner i grytan. Det var alldeles tydligt, för en mer salig blandning av ingredienser är sällan skådat. Mängden är också enorm. Vi skar ner till en fjärdedel av receptet och ändå blev den största kastrullen i hushållet proppfull och mer därtill. Jag har aldrig intensivtorkat spisen som idag, det rann över hela tiden.

Karibiska öarna, igen. Som jag sagt tidigare så är det den matkultur vi verkar vara allra mest skeptiska till. Mina protester mot denna rätt var så intensiva så att två i familjen kände sig nödgade att gå till försvar. Det är i alla fall bättre än majsmjölet! hävdade de. Men bara själva dumplingsen? Blanda ihop vetemjöl med en vätska som kramats ur en blandning av kokosvatten och gurkmeja, gör till långsmala rullar och koka?

Bara att köpa ingredienser var en match. Saltat kött hittade vi inte, så det fick bli en nödlösning med konserverat kött som vi saltade. Brödfrukt hittade vi inte, så det köpte vi konserverat. Jams hittade vi inte heller, så det ersatte vi med sötpotatis.

Allt läggs i grytan i lager. Kyckling, brödfrukt, paprika, lök, matbanan, vetemjölsdumplings, spenat, morot, jams, saltat kött, vitkål, kokosmjölk etc. Hur mycket som helst! Koka en timme, klart. Efter det lägg upp på tallriken separerat. Jag har sett bilder med både och, separerat och inte. Vackert är det aldrig. Det stod att vätskan ska täcka, och koka tills vätskan absorberat. Det gick inte ihop för oss. Vi fick fylla på mycket mer vatten för att det skulle täcka, och det hade inte en chans att absorberas.

Resultatet är en smaklös blandning av sönderkokade grönsaker. Lite ironiskt nog kallas landet för "Island of Spice ..." Jag ska inte gå in på mina exakta tankar om rätten, för om familjen måste försvara den så förstår ni min position. Jag förmedlar istället deras åsikter.

Pojkarna tyckte att köttet var godast. Äldsta sonen tyckte inte att något annat var gott. Yngsta tyckte att det inte var så farligt, han har ätit värre. Maken tyckte att det var helt ok, han funderade till och med på att rösta ja, tills han såg mitt skräckslagna ansiktsuttryck.

Min känsla efter detta är att jag måste ju ha misslyckats på något sätt. Jag får be om ursäkt till Grenada.

• Pris:
• Många olika ingredienser varav flera är udda i vår kultur, så det blir en del.
• Tillagningstid: Ungefär två och en halv timme la jag ner, men var rätt långsam i det..
• Disk: Ganska mycket, medelmycket kan vi säga.
• Krångelgrad: Inget var krångligt. Det svåraste var att få plats med allt i kastrullen.

Tips till den som ska göra rätten: Smaka av och krydda om ni har möjlighet. Och koka inte så länge så allt blir överkokat. Jag tror 45 minuter hade varit bättre än en timme.

Kommer att göra igen? 0/4 röstar ja.

Nu reser vi inte så långt, vi ska till centralamerika. Jag har tappat lusten lite efter denna rätt och tycker att allt låter tråkigt, så ska peppa mig till att fortsätta nästa helg så att denna rätt får en ärlig chans. Det kan förmodligen inte bli värre i alla fal

Efter att ha släppt besvikelsen från förra veckan började jag tagga inför Guatemala. Rätten såg god ut på bilder jag sett och lät god, en kryddig kycklinggryta. Rätten verkar relativt befäst som nationalrätt av vad jag kan se, men kallas ibland Pepian de pollo.

Jag beräknade en och en halv timme till matlagning, men var otålig och började två timmar innan, och det var väl tur det, för det tog mer tid än jag trodde. Dessutom inkluderades en bilresa till affären för den stackars maken i snöstorm när vi märkte att riset var slut. Tur att han är tålmodig med mina påhitt.

Jag läste receptet några gånger innan för att ha koll. Det kändes som många steg och lite rörigt emellanåt. Inget var svårt, men logistiken och att ha koll på allt som skulle i var och när var lite ansträngande.

Kryddor skulle rostas och malas, och som jag sagt tidigare så har vi en kryddmal hemma. Har man inte det så vete sjutton hur man ska ta sig an detta, om det eventuellt finns någon färdigkrydda man kan köpa eller om man kan ta bara färdigmalda kryddor?

Styrkemässigt kändes det inte som om vi lade i så mycket. En matsked chiliflakes och sex svartpepparkorn till en bra mängd gryta. Men styrkan tog över rätten. Det var så starkt så äldste sonen var andfådd och maken svettades. Jag och yngsta åt med gott mod ur just styrkeperspektivet sett, men styrkan tog över smaken från de andra kryddorna. Rätten hade faktiskt ganska rikligt med kryddor, men det kändes inte. Det var lite … kryddlöst, märkligt nog. Mest bara starkt.

Alla åt, sina olika utmaningar till trots. Men i slutänden röstade bara maken ja. Äldste tyckte att det var för starkt, och yngste och jag instämde i att det var lite smaklöst. För mig var det verkligen ett gränsfall, jag hade nästan lika gärna kunnat rösta ja, men lutade mig ändå mot nej på grund av att jag hade velat ha mer sötma, och att jag inte är ett fan av squash. 
Det var inte dåligt, men kanske lite för tråkigt i konkurrensen.

• Pris:
• Har man ett väl utrustat kryddskåp så kostar resten inte så mycket.
• Tillagningstid: Ungefär två timmar.
• Disk: Normalt
• Krångelgrad: Logistikmässigt högmedelkrångligt, med malande och rostande etc.
• Brända fingrar av att skala tomater. Vänta? Vad menar ni nu?

Tips till den som ska göra rätten: Om ni inte gillar stark mat så minska ner lite på chilin. Krydda hellre till lite extra på slutet om ni saknar styrka.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja.

Nu drar det av tillbaka till Afrika, till jordnötsdelarna av landet. Dock är det bara lite jordnöt i nästa rätt.

Poulet Yassa sägs vara en populär rätt i Västafrika och förekommer i flera länder utöver Guinea, men många källor säger att detta är Guineas nationalrätt, men kanske inte officiellt.

Det börjar bli mycket kycklinggrytor efter varandra nu, men de är ändå starkt avvikande från varandra receptmässigt. Här var det avvikande en marinad bestående av sex citroner och sex lökar och lite annat smått och gott. Syra i oväntad mängd.

Tillagningen delas upp på två dagar pga marineringen, och det passade alldeles utmärkt, för i och med det blev detta en rätt som gick att tillaga på en vardag.

Karamelliserad lök är fortfarande inte min grej. Jag får inte till det så att den blir tillräckligt karamelliserad utan att bli bränd. Det finns en hårfin gräns där som jag inte riktigt lyckas hitta.

Om tillagningen finns inte så mycket att säga i övrigt. Smakmässigt sett så gick åsikterna isär. Kycklingen blev torr och seg. Här tänker jag att tillagningen måste ha ett finger med i spelet, det kan inte bara vara min inkompetens som skiner igenom. Jag tyckte att rätten var god, trots kycklingen. Det var smakrikt på ett ganska bra sätt och syrligt, men inte till överdrift. Bara så att det var överraskande i kontexten. Maken tyckte också om. Barnen röstade dock nej. Yngsta för att han upplevde att det var smaklöst bortsett från syran (så olika man kan tycka) och äldsta tvekade en stund men kycklingen puttade över honom till ett nej.

• Pris:
• Billiga ingredienser, och inte så många.
• Tillagningstid: Totalt en dryg timme + marineringen i kylen.
• Disk: Inte så farligt.
• Krångelgrad: Inga komplicerade moment.

Tips till den som ska göra rätten: En liter vatten kändes lite overkill. Börja med en lite mindre mängd och fyll på om ni tycker att det är nödvändigt. Det blev mycket vätska.

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja.

Caldo de Mancarra är en traditionell rätt från Guinea-Bissau men det är tveksamt vilken som egentligen är landets nationalrätt, eller om de ens anser sig ha en. Vissa nämner Poulet Yassa som vi tillagade förra veckan som nationalrätt även i Guinea-Bissau, men som sagt. Det är oklart. Dock är det en traditionell rätt, det får räcka med det den här veckan.

Det känns som om vi ätit detta förut. Som vi redan identifierat så tillhör även Guinea-Bissau länderna i norra västafrika, och där finns det mycket jordnötssås av vad vi upptäckt hittills. Även denna rätt innehåller kyckling. Samt ris. Ingen nyhet känns det som.

Rätten var inte svår att tillaga, men om jag jämför vårt resultat med bilder jag sett så ser våran mycket grötigare ut. Vi borde eventuellt ha adderat med vatten. Vattenmängden kändes generellt snålt tilltagen. Det var svårt att täcka kycklingen med blott fem dl vatten och då uppkommer ju osäkerhet kring hur genomkokt kycklingen verkligen blir. Och sådana tankar är ju alltid tilltalande i matlagningssammanhang.

Rätten var inget extra och inget vi kommer minnas. Jag och maken tyckte om, men jag kommer ha svårt att särskilja den från flera andra liknande rätter vi ätit. Pojkarna röstade nej, det var inget extra tyckte de.

• Pris:
• Billiga ingredienser, och inte så många.
• Tillagningstid: Ungefär en timme.
• Disk: Inte så farligt.
• Krångelgrad: Inga komplicerade moment.

Tips till den som ska göra rätten: I motsats till förra veckan rekommenderar jag er nu att lägga i ytterligare en dl vätska. Eller åtminstone att fylla på med lite vätska om ni ser att den blir lite grötig, som vår. Den ska vara såsig.

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja.

Nu behöver vi få något annat än kyckling i jordnötssmör. Vi tar en tur till Sydamerika och ser vad där finns att bjuda på!

Pepperpot är det första alternativet som kommer upp när man letar på Guyanas nationalrätt, och flera källor bekräftar samma. Dock formulerar de alla sig som ”en av Guyanas nationalrätter”, så inte officiell, men väldigt nära.

Vi har ätit pepperpot tidigare, när vi besökte de karibiska länderna. Det var vårt första möte med majsmjöl och vi minns att vi gillade grytan. Detta är inte riktigt samma gryta trots att den bär samma namn.

På de flesta bilder jag hittat är grytan betydligt mörkare än vår blev. Jag tror att det beror på en av ingredienserna, Cassareep, en typ av sås. Den har jag tyvärr inte lyckats finna, så jag såg att man kan göra en egen variant bestående av sirap, soja och worshestershiresås. Måhända är det därför den är lite ljusare till färgen. Det är jag dock djupt tacksam för, för bilderna såg mer ut som paltsmet och det kändes inte särdeles lockande.

I övrigt innehåller grytan många intressanta kryddor. Apelsinskal, kanel och brunt socker tillhör väl de mer udda. Jag visste inte om jag förväntades riva apelsinskalet, men det stod ”en bit apelsinskal” så jag tog helt enkelt en bit och slängde i. Det gav smak till såsen, men fiskades upp innan ätning.

Långkok men det skötte sig helt och hållet själv. Det stod att man ska skumma ibland, men det var aldrig något skum att hämta efter det inledande. Inget fastnade i botten heller, det var kolugnt och puttrade på.

Pepperpot från Guyana ska ätas med tjockt vitt bröd enligt receptet vi hittade, och det var bra. Grytan i sig blev ganska söt och brödet utgjorde en god kontrast.

Tre i familjen röstade ja utan krusiduller. Äldste sonen velade lite, han tyckte att köttet var lite torrt vilket vi andra förundrades över. Mörare kött har vi sällan ätit, det kan lätt bli så efter tre timmars kokning. Men sammantaget gryta och bröd puttade över honom till ett ja.

• Pris:
• Många olika små ingredienser som kan bli en del om man inte har ett välfyllt ingrediensskåp hemma.
• Tillagningstid: Nästan fyra timmar.
• Disk: Inte mycket.
• Krångelgrad: Inga komplicerade moment.

Tips till den som ska göra rätten: Receptet räckte precis till fyra vuxna personer som inte var väldigt hungriga. Är det fyra mycket hungriga personer så öka upp lite, eller komplettera med mer bröd.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Nu reser vi inte långt. Vi ska till karibiska öarna, men till en rätt som inte verkar för udda även om jag aldrig smakat något liknande. Vi behöver hitta ett bra fläsksubstitut bara.

Jag hittar flera olika alternativ som föreslås vara Haitis nationalrätt, detta är en av dem. Griot är marinerat fläsk som kokas och steks, pikliz är en typ av upphottad pizzasallad.

Pikliz skulle göras några dagar innan. Det var inte svårt att förstå, baserat på tidigare erfarenheter, att maken djupt skulle avsky detta tillbehör. Fläsk är ju inte direkt heller hans grej, så vi ersatte fläsket med kyckling till honom, men i övrigt samma marinad och tillagningssätt.

Piklizen består av flera olika grönsaker som rivs och blandas ihop i en marinad på drygt 8 dl matättika. I den ska det vara 6 scotch Bonnet pepper. Sonen kollade upp att det motsvarar habanero i styrka och jag insåg rätt snart att med sex habanero skulle vi lika gärna kunna kasta hela rätten i soporna. Ingen av oss skulle förmå äta. Vi tog en habanero.

Det blev lite logistik och rätt mycket disk med tanke på att jag delade upp det i två olika rätter, det blev liksom dubbelt av allt som tillhörde grioten. Men det var lättlagat hela vägen.

Maken smakade en liten sked pikliz och var ungefär av samma åsikt som jag förutspått. Jag förvarnade sönerna också, då piklizen var starkare än pizzasallad och kan nog vara svårsmält för de som inte uppskattar ättika. Yngste tyckte att den var ok, äldste av samma åsikt som maken.

Till rätten äts het sås, så jag tog fram en siracha som vi hade kvar sedan tidigare.

Det var så starkt … jag vet inte vad det var, om det var ättikan, sirachan, habanero eller vad det var, men det var plågsamt. Jag röstade först ja, men insåg efter ett tag att jag inte njöt av maten, jag plågades mest. Smakerna var goda men styrkan i allt tog över allt det positiva.

Maken tog bara kycklingen med bröd och han gillade det, men med tanke på att pikliz ändå ingår i rätten så röstade han nej.

• Pris:
• Inte så farligt, ganska billiga ingredienser.
• Tillagningstid: Utöver tre dagar till pikliz så gick allt på en timme.
• Disk: Inte mycket om man inte kör dubbelrätter.
• Krångelgrad: Inga komplicerade moment.
• Hyvlade bort en del av tummen på mandolinen när jag gjorde pikliz.

Tips till den som ska göra rätten: Det står att köttet ska koka i marinaden, men det är faktiskt inte så mycket marinad så det går att koka i? Jag fyllde upp med vatten och det tror jag var bra.

Kommer att göra igen? 0/4 röstar ja.

Inte heller nu reser vi långt, utan det blir en liten tur över till Centralamerika och till en rätt som påminner om en annan vi gjort från samma område. Då blev det fyra ja, vi får se om nästa land lever upp till det.

Plato Tipico som också kallas Carneada enligt Wikipedia anses vara en av Honduras nationalrätter. På andra länkar hittar jag endast denna rätt som refereras till som nationalrätt, så måhända ej en officiell, men närapå.

Vi har ätit en liknande tallrik tidigare, när vi var i Colombia. Denna massiva tallrik av många olika rätter/ingredienser. Gott tyckte vi då, och såg fram emot det nu. Vissa delingredienser var samma, andra var annorlunda, men helhetsintrycket var väldigt lika.

Det var svårt att beräkna tillagningstid på denna rätt. Utöver att köttet skulle marineras dagen innan och även kålsalladen (Curtidon) skulle göras dagen innan så skulle liksom allt bli klart samtidigt och i stort sett bara stekas på eller värmas. Samtidigt som det var massor av saker som skulle stekas på eller värmas. Jag skar upp så mycket jag kunde och stekte flera saker samtidigt på slutet. Det blev ok. Det som inte syns på bilden är att det ingick tortillabröd.

Jag har skrivit in receptet på refried beans, men ska sanningen fram så hittade jag färdiga på konserv i en internationell mataffär och högg åt mig dem. De luktade gammal kalsong att värma upp, men smaken var god i slutändan. Tyckte åtminstone vissa av oss. Cotijaost hittade vi inte, men läste att det var många olika ostar som kunde ersätta den. Bland annat parmesan och fetaost. Nu tycker ju jag personligen att parmesan och feta är väldigt olika ostar, och har svårt att se att båda kan vara en god ersättning för Cotija, det gör mig nyfiken på hur den osten egentligen smakar. Någon dag …

Den marinerade biffen var jättegod. Marinaden hade mycket syra med både lime och apelsin men det blev väldigt gott. Matbananer fortfarande sådär. Jag tror inte vi kommer så mycket längre med dem. På en sån här tallrik finns det så många olika saker så alla kan hitta något de gillar. Curtidon var också god, inte alls lika vansinnigt stark som andra kålsallader vi gjort från samma trakter. Den här hade en starkare ton av koriander och en mildare intensitet.

Vår avokado var inte mogen, så jag hittade ett fulknep att slänga in den i ugnen med aluminiumfolie i några minuter för att få den att snabbmogna. Det gick sådär. När vi röstade så fantiserade vi om mogen avokado.

Svårt att inte gilla tillräckligt många saker för att bli mätt och glad. Alla röstade ja och hade sina favoriter/icke favoriter på tallriken.

• Pris:
• Det här blir ju en del i kostnad. Inte nog med att kött är dyrt så ska man ha ungefär tusen andra ingredienser också. Maken undrade om det är ett rikt land, eller om det är knytkalas på denna rätt också, såsom det var i Grenada.
• Tillagningstid: Ett dygn för marinering och kålsalladifiering, annars tog det en dryg timme.
• Disk: Hujedamig …
• Krångelgrad: Jag vet inte om jag börjar bli en van kock nu, men inget kändes svårt. Det svåraste att få ihop är logistiken.

Tips till den som ska göra rätten: Planera noga vad du ska göra och i vilken ordning.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Härnäst väntar ett land som är känt för sin mat. Köket tillhör våra absoluta favoriter, men rätten har vi aldrig hört talas om. Jag har en känsla av att det kommer att bli en fantastisk upplevelse eller en fruktansvärd besvikelse. Halvtomt som mitt glas alltid är så fruktar jag det senare.

Enligt Wikipedia så har Indien ingen officiell nationalrätt pga de många olika kulturerna, men Khichdi är den rätten som varit på tal om att eventuellt bli det.

Indisk matkultur är ju väldigt känd. Åtminstone den västerländska indiskt inspirerade maten. Jag är osäker på hur pass indisk den maten faktiskt är. Vi hade en känsla av att denna rätt inte var något vi skulle finna på en indisk restaurang och det var lite med skräckblandad förtjusning vi tillagade den. Det fanns ingen oro för att det skulle vara vidrigt, mer kanske lite en besvikelse?

Jag läste igenom receptet och tyckte att det var simpelt, men ganska snart insåg jag att jag ville ha hjälp. Att röra i kastrullen och steka medan saker skulle hackas (eftersom jag naturligtvis inte förberett något alls) var lättare när man var två. Då gick det undan och till slut stod kastrullen och puttrade i sin ensamhet.

Vatten skulle fyllas på vid behov, men jag kände aldrig behovet. Det fanns alltid vatten kvar. Men i slutändan verkade rätten ändå bli torrare än bilderna visade. Jag vet inte riktigt vad som hände?

Det fanns lika mycket linser som ris i denna maträtt, men linserna … försvann? Och riset tog stor plats i slutresultatet. Av de bilder jag sett så ska rätten ha en underbart gul färg. Det blev inte så. Jag tror att mängden gurkmeja var underdimensionerad i vårt recept, för jag kan tänka mig att färgen lockar ytterligare.

I rätten skulle ingå blandade grönsaker utan att det var specificerat. Jag insåg för sent att utbudet vi hade hemma var ytterst begränsat, men till slut skrapade jag ihop några halvvissna morötter och lite majs på burk. Kanske inte vad receptmakaren tänkt sig, men sånt får man ta när man är ospecifik.

Maken och jag tyckte om detta. Kanske inte så kryddigt som vi hade önskat, men en mild buljonglik smak. En ganska krämig rätt överhuvudtaget. Äldste sa att det påminde om ärtsoppa och han gav ett tydligt nej. Yngsta velade ända tills tallriken var tom och bollade sina tankar med oss. Svagt nej eller svagt ja? Till slut hamnade han på ett nej.

• Pris:
• Ganska billigt om man har ett hyfsat gott utbud i * kryddskåpet.
• Tillagningstid: En timme när vi var två.
• Disk: Basic.
• Krångelgrad: Inget var krångligt.

Tips till den som ska göra rätten: Om du inte är motståndare till gurkmeja så öka på lite så det blir gulare. Det är fint.

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja så det blir ingen upprepning av Khichdi.

Nu ska vi tillbaka till Asien. Till en rätt som jag till och med tillagade på den tiden jag inte tyckte om att laga mat. Frågan är hur lik den röran kommer att bli vårt nästa resultat? Det återstår att se

Även Indonesien har många olika regionala kulturer och ingen klockren nationalrätt, men mina sökningar signalerar att detta är så nära man kan komma. Nasi Goreng. En rätt som jag sedan tidigare inte förknippat med Indonesien, utan snarare andra asiatiska länder. Där ser man, man lär sig något nytt hela tiden.

Rätten känns onekligen som en ”vad blev över från veckan, vi steker på allt och kryddar bra och döper det till nåt nytt”. Jag har en stark misstanke om att den här rätten kom till just så.

I receptet ingår god förberedelse, se till att allt är upphackat och klart innan stekningen börjar. Det är en mycket bra instruktion. När man väl börjar så går det ganska fort och det är skönt att bara kunna hälla i det som ska stekas på härnäst.

I receptet står också att man ska hälla över allt till en större panna, och det tog mig ett tag innan jag insåg att den pannan också ska vara varm. Men när vitkålen skulle fräsas någon minut så insåg jag att den här rätten behöver stekas på mer än så. Jag hoppas att det blev rätt, men i annat fall hade vitkålen blivit högst knaprig.

Tillagningen var lätt, stek på massa saker för sig och blanda sedan ihop. Lök, vitlök, curry och chili men i övrigt inga smaksättare förutom en buljongtärning. På slutet häller man däremot i olika former av soja, bland annat ketjap manis som är en sötare form av soja, sweet chilisås och en av mina favoriter - sesamolja. I slutändan blir det en lätt krämig rätt med en söt och lagom stark kryddning. Mycket asiatisk smak och otroligt gott.

Tre av oss sa ja på en gång.Yngsta ville äta upp innan han bestämde sig men det blev ett ja till slut.

• Pris:
• Många olika ingredienser och osannolikt att man har mycket hemma av det som finns i receptet. För att vara en resträtt var den oväntat kostsam.
• Tillagningstid: En timme inklusive att koka riset.
• Disk: Ok
• Krångelgrad: Inget var krångligt.

Tips till den som ska göra rätten: Var noga med att smaka av. Det finns så många olika sorters smaksättare i som är lätta att komplettera på slutet så får du den just som du vill ha den.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Härnäst en helt annan del av asien, och en helt annan typ av rätt. Från att gå från lite av varje går vi till en ingrediens som får en stor huvudroll. Tillagningen oroar mig lite, men har det gått hittills så ska nog det här också gå.

Den här gången skäms jag lite. Även om det blev väldigt gott så känns det som om allt som kunde gå fel gick fel.

Rätten är egentligen en hel fisk som tillagas över öppen eld - allra helst karp.

Vi hittade ingen karp. Vi hittade heller ingen motsvarande hel fisk. Det hade krävt en resa till annan stad och det var vi inte upplagda för just idag, så vi improviserade. Det fick bli torskfilé från fiskdisken helt enkelt.

I vår bostadsrätt har vi heller ingen öppen eld. Det fick bli ugn. I ugnen ska man tillaga på galler, men med tanke på att vi hade filéer så blev vi avrådda av fiskförsäljaren. Troligen skulle allt bara gå sönder. Kvar fanns vi då med fel fisk, fel tillagning, inte ett fullgott substitut och oklart beredningssätt. Det fick bli i en inoljad ugnsform.

Det var fisken. Nu kommer vi till såsen.

Jag hade skrivit upp ingredienser som jag aldrig skrev in när de ska användas. Så allt blev lite lätt oklart en stund. En del improvisation landade det i, bland annat vad exakt som skulle hända med tamarinden? Hackas? Kokas hel och avlägsnas? Vi körde grovhackad och hoppades att den skulle upplösas men tji fick vi på den. De största bitarna plockade vi bort.

Såsen skulle dessutom koka för att tjockna. Min var redan tjock, Jag hällde i lite vatten för att den skulle få chans att tjockna men i slutändan fanns det i alla fall ingen sås som gick att ”hälla” över fisken. Vilket jag också fick googla fram då jag lyckats missa detaljen om vad man skulle göra med såsen.

Suck. En utmärkt maträtt förstörd av en klåpare. Den ser överhuvudtaget inte ut som den ska. Troligtvis smakar den inte heller som den ska. Jag vill be Irak om ursäkt.

Men allt till trots så var det gott. Mycket gott - tyckte jag och maken. Den syrliga tomatbaserade såsen var mycket smakrik till fisken och det var fräscht med fisk, sallad och bröd till och inte så många andra kolhydrater.

Pojkarna röstade dock nej. De tyckte inte att det var så gott. Det gjorde mig nästan lite irriterad, men man måste få rösta som man vill!

• Pris:
• Svårt att säga eftersom jag inte vet vad karp kostar. Vårt blev lite dyrt, för fisken vi hittade kostade nästan 400 kronor. Normalt enligt maken, chockerande för mig som mest är van vid fryst sej.
• Tillagningstid: En timme inklusive att värma ugnen och lägga upp allt.
• Disk: Normalt.
• Krångelgrad: Det krångligaste var receptet. Jag ska se över om jag kan korrigera det så att det blir tydligare.

Tips till den som ska göra rätten: Var ute i god tid för fisken så att du har koll på var den går att få tag på. Har du möjlighet att göra den på rätt sätt över öppen eld - ta den.

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja.

Nu åker vi inte långt, vare sig i distans eller namn.

Den här rätten var jag taggad inför men insåg igår kväll att den kanske var ogörbar. Jag identifierade en ingrediens som jag inte hade en aning om vad det var. Misstänkte någon krydda och att den skulle gå att veva ihop på egen hand, men icke. Ingredienser zereshk är ett bär. Kan även kallas berberisbär om jag har förstått det rätt. Eftersom det lyste med sin frånvaro på våra butikshyllor så såg jag till min lättnad att det gick att ersätta med tranbär som är lite snarlikt. Så tranbär blev det.

Rätten verkar ha en stark position som nationalrättskandidat, men jag vågar inte svära på att den är officiell.

Rätten består av kebabspett som helt enkelt är köttfärs med kryddor och lök på grillspett. Riset är en lite mer avancerad historia. Först ska det kokas, hällas genom durkslag likt pasta. Sedan ska det ångkokas på ett lager av oljestekta gyllene potatisar i 40 minuter. Därpå ska delar av det blandas med saffran för att sedan toppas med de gyllene potatisarna, mandlar, tranbär-ish och pistagenötter. Med tanke på hur omständligt det var så fick man ju bara hoppas på att det var gott.

Och det var det. Fantastiskt gott. Riset var jättegott med nötterna och bären och den lätta saffranssmaken. Köttet var gott, om än lite torrt tyckte äldste sonen. Yoghurtsåsen var perfekt syrlig till, fast maken avskydde den, som vanligt. Till och med de gyllene potatisarna var mums! Ingen hyllade tomaterna dock men ingen stördes heller av deras närvaro.

Maken räknade bort yoghurtsåsen så det blev ett ja. Äldste sonen likaså. Yngsta och jag röstade ja utan några som helst tvivel. Det här är en rätt vi till och med kan tänka oss att bjuda folk på. Mycket gott!

• Pris:
• Ingen skulle väl kalla saffran billigt, men en så liten mängd kan man knappast klaga över. Det är väl toppingarna som kostar lite extra, annars är det ju mest köttfärs och ris.
• Tillagningstid: 1,5 timme samt att köttet ska förberedas några timmar innan och riset läggas i blöt.
• Disk: En hel del, med både spis, ugn och durkslag.
• Krångelgrad: Inte överdrivet. Det svåraste var att få potatisarna att inte fastna i botten. En hel del pyssel och hällas hit och dit, men inte svårt.

Tips till den som ska göra rätten: Tänk på vilket durkslag du använder, alla är inte anpassade för ris märkte jag.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Härnäst blir det Europa igen. Och ett land som jag besökt och där kvällen slutade med att jag satt utanför postkontoret, delade en Toblerone och tiggde tillsammans med en hemlös man och hans hund Willy. Ett minne för livet.

Irländsk lammgryta. Verkar vara lite olika hur rätten ska se ut beroende på om man söker på engelska eller svenska, men det var så här det blev hos oss i alla fall. Påminner ganska starkt om Azerbajdzjans rätt, eller min styvpappa Karis klassiska köttsoppa.

En liter vatten skulle hällas i, vilket skulle klara både en dryg timmes kokning samt en hel del grönsaker efter det. Det gjorde det inte.

När lägenheten fylldes av rök insåg jag att jag borde varit mer skeptisk till mängden vatten och fick snabbt gå och fylla på samt försöka skölja bort en del av det brända. Det gick till slut bra, och bara någon riktigt nitisk skulle ha känt den brända smaken på slutet.

Överhuvudtaget inget speciellt med det här. Vardagsmat för min del, jag är uppvuxen på just den här typen av kost. Jokern i leken var väl kålroten, men den hade jag gärna varit utan. Just kålrot tillhör inte mina favoriter efter 2004 då jag väntade äldste sonen.

Enkelt sagt så är det hacka, koka, skumma, hacka mera, koka mera. Färdigt. Inte så komplicerat.

Den här typen av mat uppskattar jag som en normalsvensk människa uppskattar köttbullar. Vanligt, kanske lite tråkigt. Det hade nog ändå vippat över till ett ja om det inte vore för kålroten som faktiskt sänkte hela rätten för mig. Ingen annan i familjen är motståndare till just kålrot, men de föll inte för rätten heller. Alla enades om att köttet var gott, men att rätten i övrigt var lite åt det tråkigare slaget. Maken tyckte att det var ok och att det upplevdes som hälsosamt gjorde att hans tvekan vippade över till ett ja.

• Pris:
• Köttet kostade 300% mer än resten.
• Tillagningstid: ca två timmar.
• Disk: Inte mycket.
• Krångelgrad: Lätt.

Tips till den som ska göra rätten: Håll koll på vattenmängden.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja.

Nu väntar en rätt som jag hört ska vara ett lands julbord. Ska bli mycket spännande.

Ska jag vara helt ärlig så är detta inte den rätt som ligger först i kö att vara nationalrätt. Men oddsen att få tag på fermenterad haj kändes höga så vi valde att ta en annan traditionell rätt, en rätt som verkar vara en isländsk jultallrik.

Lite minner det om andra nordiska jultallrikar. Rödkålen finns liksom i Sverige. Vitsåsen finns, liksom i Finland. Skinkan är utbytt till rökt lamm/häst (vi tog häst för variation, det har blivit mycket lamm) och sedan har vi potatisen.

En liten fasa fanns för kålsalladen eftersom vi under projektets gång stött på många olika kålsallader och nästintill alla har varit ofantligt vinägerpräglade. Även denna innehöll en massa vinäger, men också en massa socker och andra kryddor och balansen blev fin. Kålsalladen uppskattades av hela familjen. Åtminstone på ett ok plan av vissa som var av den kinkigare sorten.

Kombinationen var god. Det kändes som en jultallrik, åtminstone av mig som har finländskt påbrå och är van vid den vita såsen på jultallriken.

Äldste sonen röstade nej, det fanns ingen komponent som han fastnade för särskilt mycket så helheten blev ett mäh. Vi andra röstade ja. Vi var alla eniga om att det behövs mer kött för att balansera upp rätten, men det var ju inte rättens fel, utan handlade mer om min snålhet vid gårdagens köttdisk. Så fort jag ställer mig vid delikatessdisken tror jag att jag ska bli ruinerad blott av att titta - ungefär som ett besök hos veterinären - men åtta tunna skivor blev ”bara” 45 kronor. Inte billigt men inte heller hiskeligt. Jag hade kunnat kötta på lite mer.

• Pris:
• Helt rimligt.
• Tillagningstid: ca en timme om man nu inte ska slakta och röka hästen själv.
• Disk: Med många delrätter så blir det snabbt en del disk.
• Krångelgrad: Lätt.

Tips till den som ska göra rätten: Kan faktiskt inte komma på något direkt den här gången. Gör den bara, det var gott.

Kommer att göra igen? 3/4 röstar ja.

Härnäst min go to när det gäller snabbmat!

En inofficiell nationalrätt vad det verkar. Mycket bra för mig också att få göra falafel från grunden. Jag har i min enfald sett det som ganska nyttig mat, men ack så mycket mjöl det var i!

Det har gått ganska lång tid sedan jag skrev ner receptet, och när jag tittade på det nu så kändes det snålt. 250 gram kikärtor? Jag hällde upp och det kändes som intet. Tänkte att jag kanske gjort en miss och att receptet var för två personer. Dubblade för säkerhets skull. Jag hade inte missat. Nu har vi så in i helvete med falafel.

Mixern var inte min vän i detta. Jag försökte mixa allt, men det stod still och började varna med en bränd lukt. För säkerhets skull hällde jag i lite vatten och då gick det bättre. Valde att hoppa över vattnet som kommer in senare i receptet. Tänkte att det inte kan göra så stor skillnad.

Jag äter nästan alltid falafel när vi beställer hem eller äter ute. Det är en tacksam vegetarisk rätt. Och från och med nu kommer jag vara evigt tacksam över att de lokala snabbmatskockarna är bättre än mig. Mina falafel blev inte alls som jag hade planerat. Fel färg, fel konsistens (de blev stenhårda på ytan!) och utan grönsakerna hade man lätt kunnat använda den till kvävning av oönskad person. I kombination med tahini som också har den funktionen så behövdes verkligen tomaternas saftighet och övriga grönsaker som räddande konsistens.

Jag missade själva biten om att de färdigköpta pitabröden (fusk) skulle värmas, så jag snabbvärmde dem i airfryern innan. Proppen gick. Allt verkade luta mot kaos en liten stund.

Äldsta sonen hade tydligen aldrig smakat tahini och gav sig på en provsmak innan han lade in den i pitabrödet. Hans min var obetalbar och han förhandlade sig till att få skippa tahini i pitabrödet för annars skulle det aldrig finnas en möjlighet till ett ja. Det gick bra, men i slutändan hällde han på lite i alla fall, och tyckte som jag försäkrat att det smakade bättre i kombination med annat.

Jag var ytterst misstänksam mot vad familjen skulle tycka om det här, men i slutänden blev det faktiskt uppskattat! Sönerna tyckte inte att mina falafel var dödliga utan att de till och med var bättre än skolans. Till min kolossala förvåning så blev det till slut fyra ja. Och sjukt mätta blev vi!

• Pris:
• Billiga ingredienser.
• Tillagningstid: ca en timme samt ett dygns blötning av kikärtor.
• Disk: En del, med både mixer och allt.
• Krångelgrad: Medium.
• Skador: Oljeskvätt och hart när kvävning.

Tips till den som ska göra rätten: Det är inte för lite. Det är lagom för fyra personer.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Nästa rätt - om jag misslyckas med den efter att ha haft barn i snart 20 år så lägger jag av med det här kockandet!

Av vad jag kan se så är detta en officiell nationalrätt. Ragu alla Bolognese. Eller med andra ord, spaghetti med köttfärssås. Spaghettin var utbytt mot det lite med fashionabla tagliatelle och i såsen fanns lite rött vin och överraskande nog sparris som under matlagningsprocessen förintades. Men i övrigt var det inte någon större skillnad mot hur vardagsmaten ser ut.

Den allra största skillnaden var koktiden. Jag är lite känd för supereffektiv matlagning och kan svänga ihop något fullt fungerande på tio minuter. Aldrig i hela min livstid har en köttfärssås tagit mer än tjugo minuter att slänga ihop, men idag … fyra timmar …

Jag förstår att det finns något väldigt italienskt i att låta såsen koka så länge, men allvarligt. Faktiskt var det ingen smakskillnad att tala om. Nu känns det som om jag svär i kyrkan, men köttfärssås är alltid gott. Även om det inte kokat i fyra timmar. Eller ok då, tre timmar ren koktid. Plus övrig tid.

Receptet fungerade väl. Inget vatten behövde tillsättas, men jag kokade också såsen väldigt lugnt. Lite förvånad över att receptet inte innehöll vitlök, men det gick bra ändå.

Sen är det ju lite snopet. Det är trots allt en nationalrätt i vårt ganska stora projekt. Jag står och lagar mat exakt hela dagen och sen får vi pasta med köttfärssås. Det är lite antiklimax. Alla röstade ja, för det är ju alltid gott, men man hade velat ha något mer än det man fick. Jag tror vi alla kände samma sak. Vi visste att vi skulle få pasta med köttfärssås, men ändå!

• Pris:
• Helt normalt pris. Köttfärs, pasta, passerade tomater typ.
• Tillagningstid: Fyra timmar.
• Disk: Inte så farlig, två kastruller och lite slevar, någon skärbräda. Helt normalt.
• Krångelgrad: Lätt men långdraget. 
Skador: Tomatskvätt. Det var en fin balans mellan att få den att koka utan att skvätta järnet när man lyfte på locket.

Tips till den som ska göra rätten: Förvänta dig inte mer än det du är van vid.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Nu kommer en rejäl avvikelse i projektet. Trots idoga ansträngningar att hitta ingredienser så har jag inte lyckats. En ingrediens hade jag kunnat få tag på om jag beställt utomlandsifrån, en burk konserverad frukt för 700 kronor, men jag avstod. Så till nästa rätt ska vi faktiskt äta på restaurang, om det går som vi planerat.

Faktum är att denna rätt kommer att få ligga på paus ett tag. Ingredienserna har varit mycket svåra att få tag på. Allt från beställningar av saltad fisk som visade sig vara ganska vidriga snacksstripes till besök i internationella affärer, googlingar och resor in till Stockholm till specifika affärer som hade sålt slut. Att beställa en burk ackee online skulle kosta närmare 600 kronor med frakt och det finns trots allt en ekonomisk smärtgräns.

Vi har i denna rätt hittat en food truck i storstockholm som erbjuder den, så vår ambition är att åka dit och njuta av denna rätt på restaurang istället. Dock har den lite avvikande öppettider som inte riktigt passar med vårt schema och resan som krävs, så vi kommer att få åka dit vid tillfälle.

För att inte bromsa upp projektet för hårt så kommer vi alltså att gå vidare till nästa land på listan. Vi återkommer till Jamaica.

Sushi trodde ju jag att skulle vara den givna nationalrätten i Japan. Här finns tydligen fördomar så det skräller om det. Men nej. Japan verkar ha flera nationalrättsaspiranter, men en av de allra starkaste är curry som tydligen är modifierad så att den inte liknar andra länders curry, utan är väldigt japansk i smakerna.

Receptet var magert. Och på slutet stod en ingrediens jag insåg att jag missuppfattat. Curry roux, inte curry. Så vad är nu det?

Jo. Curry roux är en kub som minner lite om en buljongtärning. Någon sådan fann jag inte att köpa, så jag lagade egna. Det var lätt. Stek lika mängder smör och mjöl tills det får jordnötssmörfärg. Krydda sedan med tomatpuré, honung, curry och lite salt. Enkelt. Ner i en burk och skär i kuber.

När jag gjorde Japans rätt så insåg jag magin i dessa tärningar och blev barnsligt förtjust. Alltså. Fräs kött och grönsaker, koka tills det är mjukt och släng i en tärning. Vips blir grönsaker i vatten förvandlat till en tjock currysås. Bara sådär! Hur coolt?

Receptet saknade helt salt, så jag smakade av och saltade efteråt. Jämfört med bilder jag sett så hade vi lite mindre vätska i vår sås vilket var synd. Vi hade gärna haft lite mer. Vi bytte också ut fläsket till kyckling.

Gott tyckte vi även om yngsta var på gränsen. Alla röstade trots allt ja.

• Pris:
• Billigt.
• Tillagningstid: En timme.
• Disk: Lite.
• Krångelgrad: Mycket lätt. Speciellt om kuben är klar så är det nästan pinsamt lätt. Typ som Gorbys.

• Tips till den som ska göra rätten: Minska ner riset till fyra personer och öka upp såsen lite grann istället.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Jag är helt ärligt inte supertaggad på nästa rätt. Den verkar krånglig, dyr och inte så god. Jag hoppas att jag blir motbevisad!

Vi är åter, efter en ganska lång paus. Maken har varit bortrest på grund av Ramadan och jag har kämpat med sjuka katter. Nu är han åter och katterna mår bra igen, så vi är på gång.

Jag hittar två olika alternativ som sägs vara Jemens nationalrätt, så det känns inte helt befäst. Däremot verkar Saltah gå segrande ur striden, enligt min tolkning. Saltah är en typ av köttfärssoppa. Jag hade lite fördomar mot den här rätten för att receptet var milslångt, och bilderna på rätten inte ser superlockande ut. Men det var ingen match egentligen.

Orsaken till att receptet är långt är för att man ska göra två olika kryddblandningar, hulbah och Zhug. Det var inte så krångligt som det verkade. Jag halverade receptet på hulbah och då blev det ganska lagom. Lägg ingredienserna i en mixer, färdigt. Två olika kryddblandningar.

Det som gör att Saltah avviker från helt vanlig köttfärssoppa med potatis är att den smakar kardemumma, som är en av ingredienserna i båda kryddblandningarna. Det kan låta märkligt, men det var faktiskt riktigt gott. Rätten ser helt normal ut ända till slutet, då man häller i uppvispat ägg. Det är bara helt vanliga ägg, men det skapar kaos. Då plötsligt förstår jag varför rätten ser så oaptitlig ut på bilderna.

Men man ska inte döma hunden …

Alla tyckte att det var gott. Yngsta sonen röstade ja efter första tuggan. Det enda vi misslyckades med var pitabröden. De skulle vara inne tills de fick färg. De fick ingen färg. De var inne tills mina alarmklockor signalerade att något var fel, och de blev stenhårda. Men det fungerar det också, med soppa.

• Pris:
• Ok kostnad, kryddblandningarna kräver lite färska kryddor och lite olika småingredienser, så återigen beror det på hur mycket man har i sitt kryddskåp från början.
• Tillagningstid: En och en halv timme.
• Disk: En hel del. Så fort mixern blir inblandad så blir det mycket.
• Krångelgrad: Ganska lätt.

Tips till den som ska göra rätten: Om du inte vill ha hulbah till något annat, det är typ en stark röra med koriander och persilja, så halvera det receptet.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Nu ska vi vidare till ett annat land som finns inom det område vars matkultur jag hittills uppskattat. Får se om även de håller måttet.

Tillbaka till de delar av världen vi brukar uppskatta allra mest. Jordanien har en relativt befäst nationalrätt, Mansaf. Om den är officiell eller inte vet jag inte, men den kommer upp som enda förslag när jag letar. Utifrån mitt perspektiv ser rätten verkligen god ut, när man tittar på bilder och recept. Maken var dock skeptisk. Hans bröder har smakat på Mansaf under en resa till Jordanien och tyckt att det var hemskt. Orsaken till det var dock tydlig. I ett recept som i stort sett är anpassat för 6-8 personer så skulle det vara 2 liter naturell yoghurt. Och om ni minns makens preferenser så förstår ni problemet.

Mansaf är ris och kött på ett tunnbröd, toppat med rostade mandlar och yoghurtsås. Många olika moment även om jag tjuvade på tunnbrödet och köpte färdigt. Köttet skulle koka länge så allt blev ganska utdraget. Många moment och MÅNGA kastruller. Det blev inte bättre av att jag tog en för liten kastrull i början så att jag fick springa och torka spisen stup i kvarten tills jag ballade ur och bytte kastrull. Dock inga problem med att vara ensam, utan momenten gick ganska väl in i varandra så att det inte blev stressigt någonstans.

Det fanns många del i denna rätt som olika personer i familjen skyggar för. Dels yoghurten, men också kött på ben som äldsta sonen inte gillar. För mig var väl kalorierna det mest fasansfulla men också tillagningen av köttet. Jag äter inte normalt kött, förutom i projektet, och råa lammlägg var nära gränsen för vad jag klarade av utan att gråta och kräkas av lukten och vemodet över lammens öde.

Jag skar ner på mängden yoghurtsås och ringlade bara lite över makens kött, så att det ändå blev autentiskt. Det fungerade. Kött på ben fungerade också. Alla röstade ja även om ingen upplevde en wow-effekt. Det var gott, men sett till tillagningstiden så är det ändå ett tveksamt fall för mig. Men nu är det alltså smaken vi går på, inte tid, hälsoaspekter eller ekonomi. Utifrån gott - ja. Fyra röster.

• Pris:
• Utöver att man gärna ska ha ett välfyllt kryddskåp så tillkommer köttet som blir lite dyrt om man inte hittar billigt vilket vi hade turen att göra. Men då råkade vi ha ingredienser som kardemummafrön och sju kryddor färdigt hemma redan.
• Tillagningstid: Två och en halv timme.
• Disk: Massor. Massor.
• Krångelgrad: Helt ok. Inga svåra moment, men många moment. 
Brännskada på fingret av skvättande olja.

Tips till den som ska göra rätten: Smaka av. Jag tyckte att kryddningen var lite i svagaste laget, i synnerhet saltet.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Nu en världsdel som bjudit på både det ena och det andra. Får se var i balansvågen nästa rätt hamnar.

Receptet verkade vid en första anblick väldigt gott, men väldigt komplicerat. Inte i form av komplicerade moment, men snarare att allt skulle utföras med väldigt korta intervaller. Jag har lärt mig av mina misstag och såg till att förbereda så mycket som möjligt innan och hälla upp korrekta mängder i små glas, vilket underlättade kraftigt, men å andra sidan orsakade katastrofalt med disk.

Vid en sökning så verkar Fish Amok ofta benämnas som nationalrätt, men inte som den enda nationalrätten, vilket får mig att tänka att den är relativt befäst, men inte enväldig på tronen.

Rätten består av ris, fisk och en sås på kokosgrädde. Utöver det massor av kryddor och garnering. Eftersom nästintill alla kryddor är färska så blir det en del hackande och strimlande. När jag tittade på bilder av rätten efteråt så insåg jag att jag hackat garneringschilin åt fel håll vilket gjorde ganska mycket negativt med det estetiska intrycket. Nu har jag lärt mig att kolla på bilderna först, innan jag garnerar.

I det stora hela var jag glad och nöjd under hela tillagningen, tills jag skulle hälla i fisksåsen. Den hade en lukt som gjorde mig lite illa till mods och jag blev påmind om fasorna från Brunei. Även om lukten dämpades i övrig tillagning med mycket sötma och syra så fanns den ändå där, som en bismak hela tiden. Inte nog för att förstöra rätten, men tillräckligt för att ta bort min wow-feeling.

I slutändan tyckte alla att det var gott. Maken var lite skeptisk till gurkorna på grund av vinägern, äldsta sonen gillade inte skalen av lime, vilket var lite märkligt, men jag tror att jag tolkade receptet korrekt. Jag gillade inte bismaken av fisksås och yngsta tyckte att detta var en av de bästa rätterna vi gjort hittills. Trots vissa dubier så blev det ändå fyra ja. Och märk väl, ingen chili i ögat. Kors i taket.

• Pris:
• Eftersom kryddorna är nästintill helt och hållet färska så blir det en del nyinköp. Inte horribla summor, men ändå mer än bekvämt i inflationens tider och för den mängd mat det genererade.
• Tillagningstid: En timme.
• Disk: Massor. Men mest på grund av mina logistiska underlättningar.
• Krångelgrad: Utan förberedelse katastrof, med förberedelse helt ok.

Tips till den som ska göra rätten: Förbered, jag kan inte betona det nog.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Härnäst en rätt som det känns som om vi redan ätit. Jag börjar bli lite trött på jordnötssåser måste jag erkänna. Åtminstone i tanken.

Mina fördomar blir hela tiden motbevisade, så även i Kameruns fall. Ndolé är en sås/gryta där grönkål är en stark bas. Den är en stark kandidat till nationalrättsrollen i Kamerun. Utöver grönkål innehåller rätten någon form av protein, som kan variera. Men i receptet jag hittade så var det räkor. Slutligen en jordnötssmörsås. Till rätten kan serveras plantains eller andra lokala kolhydrater. Vi valde ris då vi redan är bekanta med plantains och ville ge grytan en ärlig chans utan att bli förstörd.

I motsats till de andra jordnötstunga såserna vi ätit, som visserligen var goda, men lite enformiga i längden, så smakade denna knappt av jordnötter, även om jag slängde i nästan en hel burk. Det fanns många kryphål i receptet, inga hintar om salt/inte och heller inte hur vattnigt det skulle vara. Jag har försökt utgå från bilder jag sett och saltade lite, då den smakade saltlöst vid provsmakningen. Så till syvende och sist är jag inte helt säker på att allt blev rätt, men så nära jag kan komma.

Det som stack ut i receptet var den bisarra mängden grönkål. Ett halvt kilo grönkål är vääääldigt mycket grönkål! En misstanke fanns om att det aldrig skulle få plats i stekpannan, men grönsaker tenderar ju att krympa vid kokning.

Vi vuxna gillade maten. Jordnötssåsen till trots så smakade det hälsosamt och behagligt. Grabbarna sa däremot nej. Äldste blev inte vän med grönkålen, som ärligt talat är huvudingrediensen och tar över maten helt. Yngsta tyckte att det var smaklöst.

• Pris:
• Inga stora summor, få ingredienser.
• Tillagningstid: En timme.
• Disk: Helt ok
• Krångelgrad: Lätt

Tips till den som ska göra rätten: Ta lite extra tid för att hinna hacka upp grönkålen, det är mycket …

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja, så nej.

Nu kommer rätten som gjorde äldsta sonen ivrig att delta från början. Efter att ha hängt på sociala medier hade han snappat upp följande rätt och blev sugen på att testa. Jag är skeptisk.

Rätten verkar vara tämligen ohotad som inofficiell nationalrätt. Äldste sonen kände till denna rätt sedan tidigare, och just denna maträtt var en av hans största orsaker till att hoppa på detta projekt.

Jag var skeptisk. Pommes täckta i varm sås … det låter inte så jättegott. För mig låter det som om krispigheten i pommes blir helt förstörd och kvar blir gegg. Men det återstod att se.

I detta projekt har vi haft många olika matlagningsmoment. Vissa märkliga, vissa inte lika märkliga. Vi har haft en ångande doft av sur jäst i köket i en veckas tid. Vi har geggat med rismjölsbollar med fyllning i, vi har roterat majsmjölsbollar i skålar med smör, vi har löst upp saker till geggig konsistens med mera. Men mitt värsta moment kommer alltid att vara pommes frites. Jag avskyr att fritera pommes. Av hela mitt hjärta. Jag kämpar, jag bränner mig och det blir alltid, alltid dåligt.

I ärlighetens namn blev det ok den här gången. Inte bra. Men åtminstone ok. Och det var lite tacksamt att ösa sås över.

Jag förstår inte varför man skulle ta sex matskedar majsstärkelse och lösa upp för att sedan bara använda hälften? Hälften var för övrigt mer än nog. Konsistensen blev lite grodäggslik, så jag kompletterade med vatten.

Till rätten ska traditionsenligt vara cheese curds. En form av ostbitar som jag inte lyckats få tag på. Ett alternativ som vi sett är fast mozzarella som ska fungera ungefär likadant. Dock smälte den inte när vi lade den på rätten. På alla bilder jag sett ska osten vara smält, så den fick ta en tur genom mikron innan rätten hamnade på bordet.

Och det var gott. Jag blev överbevisad igen. Och jag fick verkligen, verkligen fokusera på att det är smaken jag bedömer. För om bedömning låg på kalorimängd och tillagning så hade blivit ett klockrent nej. Det blev inte geggigt, inte på ett sätt som störde. Mätt blev man inte. Det kanske hade fungerat bättre om inte hela familjen hade stulit pommes under tillagningens gång, det får jag lämna osagt. Hela familjen tyckte att det var gott, och yngste sa till och med att det var favoriträtten hittills. Jag håller dock inte med, det slår inte Bahrain, på långa vägar :)

• Pris:
• Billiga ingredienser
• Tillagningstid: Längre än jag trodde, det tog nog totalt närmare två timmar, delvis för att pommesen skulle ligga i blöt en timme först.
• Disk: Helt ok, friteringen till trots.
• Krångelgrad: Jävla pommes … 

• Tips till den som ska göra rätten: Börja med tre matskedar majsstärkelse och kolla först om du verkligen behöver mer.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Nu kommer faktiskt ett land som jag inte ens visste var fanns. Det fick bli kartan till hjälp. Känns som ett osäkert kort.

Cachupa har en stark ställning som nationalrätt baserat på den info google ger mig. 
 Vid första anblick kändes Cachupa som en vanlig gryta. Vid andra anblick kändes Cachupa som en ”stoppa i all du äger”-gryta likt de vi tillagade i Andorra och Grenada, båda vilka ledde till besvikelse för smaklökarna. Här kändes det återigen som om halva månadens matbudget skulle gå åt till något som var mäh.

Rätten innehåller alltså kött, kyckling, korv och bönor. Till det lök, vitlök, sötpotatis, matbanan, morot, vitkål, paprika, majs, tomater och squash. Och säkert något annat jag glömt. Utöver det innehåller den mycket kryddor varav en speciell krydda - Creole, som var relativt lätt att blanda ihop av sådant som finns i ett välförsett kryddskåp.

Receptet fungerade lite sådär. Det fanns oklarheter som jag försökte lösa bäst jag kom på. Antingen har jag missat delar i avskrivningen, eller så ska man bara hacka flera grönsaker för att aldrig lägga dem i grytan. Jag tror på det första.

Sammantaget så blev det faktiskt gott. Med undantag för squashen. Kokad squash är aldrig någonsin gott. Kryddningen var riktigt god och jag tror att den magiska creolen har en stor del i det. Tur att jag har en hel burk kvar. Maken och jag röstade ja. Sönerna enades båda om att det var godare än de hade trott, men inte tillräckligt för ett ja.

Pris:

• Det blir dyrt med många olika ingredienser.
• Tillagningstid: Jag tog nästan tre timmar på mig, men det går nog snabbare än så om man jobbar lite mer effektivt. Vad kan jag säga, jag hade ingen effektiv dag.
• Disk: Eftersom jag hackade upp alla grönsaker och hade dem i separata skålar baserat på i vilken ordning de skulle i, så blev det en del.
• Krångelgrad: Inte svårt, mycket att hacka och skala bara.

Tips till den som ska göra rätten: Läs igenom receptet noga innan så att du har ordningen klar för dig innan du sätter igång.

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja, så nej.

Att göra nästa rätt ska bli lite spännande. Det kommer sannolikt att gå åt fanders, men det ska bli kul att testa.

Det ska bli kul att testa sa jag förra veckan. Det kommer sannolikt att gå åt fanders, sa jag förra veckan. Innan jag inleder recensionen så vill jag offentligt be både Kazakstan och Kirgizistan om ursäkt för att jag skändar er nationalrätt.

För en nationalrätt är det. Denna rätt är så ohyggligt populär att den är nationalrätt i två länder. På fotografier ser bilden både konstnärlig och god ut. Vilken tur då att jag kan skapa lite balans i skönheten.

Det började lätt. Koka köttet i tre timmar. Och det var genomgående inte köttet som var problemet i denna rätt. Förra veckan gnällde jag om pommes. Pommes är … ingenting …

Det skulle knådas. Och kylas. Och kavlas, skäras ut i decimeterstora rutor, vila och sedan kokas.. Degen blev för det första alldeles för lös. Jag fick komplettera med mjöl. Den fastnade i bordet. Jag karvade upp rutorna och försökte dra ut dem med måttliga resultat. Trettio rutor, hur ska de vila? Jag lade dem i lager på varandra med smörpapper emellan. Tillåt mig skratta.

När de väl skulle ner i kastrullen så hade de fastnat i smörpappret. Jag försökte desperat skrapa upp det jag kunde och slänga ner i kastrullen. Allt sjönk till botten. De decimeterstora kvadraterna var i detta skede av olika form. Vissa såg ut som skruvar, andra som centimetertjocka korvar, vissa hade hål i sig etc. Det var kaos. Som om det inte var nog så stod ena katten och åt pastadegen när jag vände ryggen till.

Köttet hann bli kallt. Jag missförstod receptet och stekte lökringarna i den delen av buljongen som jag blandat med ägg, så jag fick stå och tvätta av löken från ägg-gegg.

På slutet skulle man pensla pastarutorna med vitlök och sedan vika dem fint. Jo tjena. Eftersom jag vid det laget bara var förbannad så öste jag ner dem i en skål och vispade runt lite, det fick räcka.

Familjen skrattade. Äldsta sonen sa att det inte smakade fullt så hemskt som det såg ut. Hans tjej valde att äta annat, tack gode gud för det. Yngste sa att det var mid som bäst. Jag var sur men fick motvilligt erkänna att det var ätbart men lämnade kvar en lite illamående, degig känsla i halsen. Maken tyckte om, han åt massor, och min dag blev inte bättre av att jag börjar betvivla hans smak. Totalt tre nej. Ni kan säkert lista ut resten själva.

Fyra timmar tog det. Men någon dag, någon gång, ska jag äta denna rätt på restaurang. Det taskiga betyget kommer sig enbart av att jag är en usel kock och jag hyser allra största vördnad för människorna i Kazakstan och Kirgizistan som gör denna rätt vacker.

• Pris:
• Köttet dyrt, inget annat.
• Tillagningstid: Fyra (!) timmar..
• Disk: Det var kaos bara. Hela diskbänken var till slut full.
• Krångelgrad: Vedervärdigt, åtminstone för mig.

Tips till den som ska göra rätten: Låt inte pastan vila på smörpapper.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja, så nej.

Nu har jag Grenada-feeling och har tappat lusten. Den återkommer nog, men av rent praktiska skäl så kommer det att bli en liten paus i projektet snart, kanske nu, kanske efter nästa rätt. Men hur länge klarar jag av att denna rätt pryder förstasidan?

Nu har det inte blivit uppdateringar på länge. Sommaren börjar närma sig sitt slut och vi har sällan varit tillsammans, men nu ska vi sakteliga försöka komma igång igen. Sommaren har tillbringats i Tallin, Österlen och Lappland. Dock aldrig alla tillsammans utan utspridda.

Dock väntar stora förändringar i familjen till hösten då maken ska flytta till en annan stad och veckopendla, och äldsta sonen har fått sitt första jobb och börjar pendla till Stockholm. Vi ska satsa på att få till uppdateringar de få kvällar vi har tillsammans.

Kenyas nationalrätt är inte riktigt tydlig och klar, men en inofficiell nationalrätt är Nyama Choma vilket helt enkelt betyder grillat kött. Då kan det ju tyckas lite märkligt att vi inte äter grillat kött, utan stekt, men jag försökte så gott det gick att inte förstöra köttbiten och då blev det stekta lättare att hantera eftersom jag inte har tillgång till en grill.

Till rätten kan man äta olika saker, men Irio är ett av alternativen. Ett annat är Ugali - majsmjölsgröt, men det känns som om vi ätit tillräckligt av det. Irio blev det alltså. Ett mos gjort på potatis, kidneybönor, spenat och majs.

Rätten gick snabbt att laga bortsett från marineringen som skulle ligga ett tag. Utöver det tog det mindre än en timme att göra allt.

Det ser ofantligt märkligt ut dock. Moset alltså. Äldsta sonen sammanfattade det med ”Det där ser ut ungefär som mitt bajs gjorde på dagis efter att jag ätit grön karamellfärg”, och det låg något i det.

Dock var det gott och kammade hem fyra ja. Utöver god smak kändes moset väldigt hälsosamt och det är nog något jag kan ta in i vardagsmatlagningen redan nu.

• Pris:
• Köttet dyrt, inget annat.
• Tillagningstid: En timme knappt, plus marinering.
• Disk: Det blev en del …
• Brandvarnaren utlöstes vid stekning av kött.
• Krångelgrad: Lätt.
• Tips till den som ska göra rätten: Häll ut vattnet ordentligt från grönsakerna. Vi hamnade snarare i att moset var för löst än att vi skulle behöva spä ut det.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Receptet jag läste inför nästa rätt har jag valt att avvika ifrån lite grann. Vi ska tillbaka till Asien och en mycket välkänd rätt som jag aldrig någonsin ätit.

Peking Anka. En av få rätter jag hörde talas om redan som barn, men aldrig förrän nu har jag reflekterat över vad det faktiskt är. Kinas inofficiella nationalrätt har jag förstått utifrån mina googlingar, men det finns säkert fler sanningar att hämta på den fronten.

Vi valde att avvika från receptet på ett par punkter. I receptet jag ursprungligen hittade stod det att jag bör hänga upp en anka i köket i en vecka innan tillagning. Jag avstod. Och för övrigt blev det ingen anka alls. Liksom vi valde att inte grilla köttet i Kenya som hade grillat kött som nationalrätt, så valde vi den här gången att tillaga det som affären hade att erbjuda som kom så nära som möjligt - i det här fallet vildand.

Just delen med vildanden var lite traumatiserande. Yngsta sonen tog sig an anden och styckade den, men både han och jag var lite tagna efteråt. Ska vi göra rätten igen så får det vara med färdiga filéer. Jag måste dock tillägga att vi självklart köpte en frusen and från affären, inte fångade en i ån. Men det var ändå hemskt.

Jag lyckades inte hitta Hoisinpasta, så jag köpte färdig sås, det gick det med.

Och slutligen grönsaker och mandarinpannkakor. En sorts tunna pannkakor som man steker dubbla med sesamolja emellan. Och slutligen använder man dem som en wrap och äter allt tillsammans.

Alla moment med anden var osäkra kort. Den hade inte lika mycket fett som anka verkar ha, och hela receptet hänger liksom på den där svålen. Men det gick ändå. Den blev tillagad och jag googlade mycket för att se hur andkött ska se ut tillagat. Eftersom all fågel bör tillagas väl, i synnerhet vild fågel.

Pannkakorna gick oväntat bra om man följer receptet. Jag tog ner brandvarnaren i förväg, och det var nog bra. Några pannkakor var svåra att dela upp efter stekning (då separerar man nämligen de två) men i det stora hela gick det rätt smidigt. Det värsta med pannkakorna var egentligen att man skulle knåda dem efter att ha hällt i kokande vatten. Det var minst sagt varmt om händerna …

I slutänden plockade rätten hem fyra ja. Men med förbehållet att den ska tillagas med kycklingfilé eller färdig filéad anka i fortsättningen. De som inte var med om tillagningen tyckte att köttet var jättegott. Vi andra hade satt köttet i halsen redan so to speak …

• Pris:
• Köttet jättedyrt, men vi köpte ju heller inte anka. Vet inte vad det kostar.
• Tillagningstid: Jag stod totalt 2,5 timme varav vissa moment var chill och andra stressigare (pannkakorna)
• Disk: Det blev en del …
• Krångelgrad: Mittemellan. Pannkakorna var lite bökiga, men det var inte direkt svårt, lite pilligt mest.

Tips till den som ska göra rätten: Kavla ut flera pannkakor innan du börjar steka. De steks på ganska fort efter ett tag och då blir det bara stressigt att både hinna steka, kavla och separera dem.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Nästa recept minns jag från när jag samlade ihop allt. Jag tänkte redan då ”hur ska det här bli”, och jag tror att vissa justeringar kommer att behöva göras i all rimlighet.

Kiribati trodde jag låg i Karibien och det gjorde mig skeptisk från början. Men tydligen ligger det i Oceanien. Där har man lärt sig något nytt igen. Nationalrätten anses vara Palusami vilket kan göras med en hel del variationer. Receptet jag nosade rätt på från början innehöll corned beef, men andra recept är med tomat istället eller jackfruit - vissa nämner också kyckling. Den gemensamma nämnaren är tarolöv och kokos, och även tarolöven kan man i brist på annat byta ut mot spenat.

Nåväl. Rätten går helt enkelt på att göra en enkel ihopblandning av ingredienser (lök, kokosgrädde och curry) och sedan vira in dem på ett ytterst komplicerat sätt för att tillaga och sedan ta bort invirningen.

Jag gjorde det lite enklare. Istället för att göra en kon av tarolöv som jag hällde såsen i för att sedan vira in det i ett bananblad och fästa och därpå vira in i ett brödfruktsblad och fästa (eller tvärtom) för att därpå avlägsna alla blad och äta innehållet - så hällde jag ner ingredienserna inklusive spenat i en ugnsform med aluminiumfolie på. Mindre vackert, men typ samma.

Pannlapparna på bilden ska symbolisera de uteblivna bananbladen. Det kändes som en bra idé, från början åtminstone.

Med mitt tillagningssätt så blev det oerhört enkelt. Corned beef är inte så charmigt dock och minner mest om kattmat i den burk vi hittade. Rätten i sig ser ut ungefär som spya, men de bilder jag googlat fram ser betydligt mer smakrika ut.

Hur smakar då en rätt som ser ut som spya? Tro det eller ej, men det var riktigt gott. Denna rätt kammade hem ja från alla, även om yngsta sonen med viss skepsis till konsistensen, som han upplevde som obehaglig, gav ett tveksamt ja. Vi var alla överens om att corned beef får ryka och ersättas av tomat eller kyckling i fortsättningen.

Det här känns för mig som en typisk rätt som visar att det kan vara riktigt gott fast det är enkelt. Förra veckans peking anka var betydligt mer krävande i såväl tid, pengar som tillagning, men detta var lika gott … om än inte fullt lika estetiskt.

• Pris:
• Billigt.
• Tillagningstid: 45 minuter typ.
• Disk: Inte mkt.
• Krångelgrad: Ofantligt lätt (om man förenklar bladvarianten).

Tips till den som ska göra rätten: Ta något annat än Corned beef om du inte är en sucker för kattmatsliknande konsistenser.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Nästa recept stack ut redan vid den ursprungliga insamlingen. Det är ett recept jag skojat om under de 1,5 år som gått sedan vi inledde denna resa. Får se om kombinationen av ingredienser är så märklig som jag misstänkt.

Vi börjar med det enkla faktum att vi inte är personer som äter hummer. Det beror inte på något särskilt, men av tradition och vana, fördomar, arbetarklassbakgrund och attityd så skulle ingen av oss fyra någonsin ens tänka tanken att beställa hummer på en restaurang, än mindre tillaga hemma. Kräftor är en annan sak, som dotter till öns mest notoriska tjuvkräftare var det ett vanligt inslag i vår kost.

Detta är vid en snabb sökning det enda alternativ till nationalrätt jag får fram för just Komorerna som jag hitintills inte hade en aning om att ens fanns. Vid en närmare läsning idag ser jag att man rent tekniskt sett hade kunnat byta ut hummer mot annat kräftdjur, men nu blev det hummer ändå.

Hummer med vaniljsås. Just kombinationen hummer och vaniljsås var det som kändes mest kittlande och otänkbart i denna rätt, men just den biten visade sig bli ganska odramatisk.

Jag visste att hummer skulle vara dyrt. Men notan på 800 kr för två humrar fick det ändå att svindla lite. Särskilt eftersom jag är en van ätare av kräftor och vet att det sällan finns mycket ätbart att hämta på de små djuren.

Jag valde att lägga fördomarna åt sidan.

Tillagningen var inte besvärlig i sig. Jag googlade mycket på hur man gör just med hummern för att inte råka förstöra den vid upphettning och hittade flera källor som bekräftade att receptet jag hittat var ok. Såsen blev till min besvikelse inte något jag hade kallat för vaniljsås, det var mest smält smör med en touch av vanilj.

Den besvärliga biten var att få ut köttet ur humrarna. Jag velade länge kring hur serveringen skulle se ut, skulle jag halvera humrarna, skiva dem som det står i receptet? Alla alternativ fanns på bild från Komorerna. Slutligen kom äldste och sa ”undrar om det blir Foodoora idag. Ska du skära upp dem åtminstone, tack gode gud”, och det avgjorde saken. En stjärtfena fick ligga på tallriken för det rent estetiska, och resten av hummern åt vi vid sidan av.

Men att få ut köttet? Alltså. Jag blödde, och enligt hummern var nog det rätt åt mig. Vi fick sjunka till hammarnivå för att få ut köttbitarna. Helvete vad det satt!

Inuti fanns en osmaklig och grönaktig gegga som jag tolkade som magsäcken, och tarmen identifierade jag på den ena hummern, men inte på den andra.

I slutänden … vi gick alla hungriga från bordet. Det är den dyraste rätt vi gjort. Arbetsmomenten var horribla för att få ut köttet. Så mycket slöseri och en så fin ingrediens som inte behandlades med riktigt den respekt den förtjänar.

Men röstar gör vi på smak vilket var svårt att isolera idag. Det gick helt bort för äldste. Jag röstade också nej, för att såsen var en besvikelse. I princip bara smör, det kändes inte aptitligt. Hummern var ok, men inte mer än så. De två andra röstade ja. Maken satt kvar och försökte suga ut det allra sista ur varenda bit efteråt, snål som få.

• Pris:
• Hua …
• Tillagningstid: 45 minuter typ.
• Disk: en del olika kastruller och torkning av golv efter besinningslös kamp mot hummer som försvarade sig väl.
• Krångelgrad: Bara hummern …
• Blodspill

Tips till den som ska göra rätten: Om du är ovan vid hummer, ta något annat …

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja.

Nu till en del av världen och ett recept som vi tror vi stött på tidigare i olika form. Det blir repris i ny touch.

Chicken mwambe är Kongos vad det verkar officiella nationalrätt. Eller båda varianterna av Kongo, om vi säger så. Egentligen är detta en rätt som görs med palmolja, men man kan byta ut den mot jordnötssmör och med tanke på samvetskvalen förra gången vi använde palmolja så är valet enkelt. Till rätten kan man också äta fufu, men vi har testat det och det blev ingen hit, så vi väljer helt enkelt bara råris som också är ett godkänt tillbehör.

Gryta med jordnötssås är inte nytt. Vi har säkert ätit det en handfull gånger i olika västafrikanska länder, och nu var det alltså dags igen. Mitt starkaste minne av jordnötssås är att det dels är gott, men också att det är för jäkligt att koka då det både skvätter och bränner.

Den här gången blev det inte så. Jordnötssmöret skulle i absolut sist, så det blev inget kokande efter det. Fungerade utmärkt. Det som inte fungerade lika utmärkt var valet av storlek på gryta. Jag ökade upp receptet lite grann för att vi var ganska säkra på att det skulle bli omtyckt och att vi passade på att göra matlådor. I receptet står en stor gryta. Och med tanke på att jag utökade receptet så borde jag ha haft förstånd att ta en jättestor gryta. Men det hade jag ju inte, så lite bökigt blev det.

Jag underskattade också tillagningstiden, så för en gångs skull drog jag över den planerade tiden istället för att vara klar en halvtimme innan. Det tog lång tid att få saker att koka upp, och det stal mycket tid.

Rätten innehåller oväntat lite kryddning. Lite salt, lite buljong, men annars inget. Inte någon form av peppar. Jag funderade på om jag kan ha missförstått receptet och att den finhackade paprikan egentligen ska vara finhackad chili. Men hundra gram tärnad chili låter inte heller rimligt. Varken mängden eller formen. Kycklingen kokades i citron så en hel del syra blev det som slog igenom i grytan och det var positivt för de flesta.

Jag missade också på detaljen att det ska vara en hel kyckling. Jag valde kycklingfiléer vilket jag misstänker påverkade att köttet blev lite torrt då tillagningen blev exakt samma för en annan råvara. Det är svårt att steka kycklingen gyllengul utan skinn.

Men kycklinggryta blev det. Och råris till. Gott var det. En odramatisk rätt. Maken var inte riktigt ett fan av syran men han tyckte ändå om. Yngsta önskade mer jordnötssmör och den äldre önskade mindre. Jag tyckte att just den smaken försvann lite i resten den här gången, den hade kunnat vara mer framträdande. Alla tyckte att det var gott, men inte wow, kycklingen blev lite torr. Men utan tvekan något jag skulle kunna göra igen.

• Pris:
• Relativt billigt.
• Tillagningstid: 1,5 timme.
• Disk: medel
• Krångelgrad: Inte krångligt alls.

Tips till den som ska göra rätten: Smaka gärna av och krydda lite mer, lite hetta kan nog bara lyfta den här rätten.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Härnäst något som jag föreställer mig lika någon form av östeuropeisk ärtsoppa. Håll tummarna.

Flera källor pekar på att just denna rätt är den kroatiska nationalrätten. I mina öron låter det lite som östeuropeisk fattigmat, så inspirationen till att laga den var sådär. Dock kändes den inte alltför krånglig, och billig mat som går snabbt att laga och blir impopulärt är ändå ok. I motsats till skräckexemplet Grenada som är dyrt, komplicerat och … jag ska vara snäll … inte i min smak.

Nåväl, Kroatien och Istrian yota. Få ingredienser. Jag missade att bönorna ska ligga i blöt 24 timmar så jag fick välja färdigkonserverade bönor istället. Med tanke på hur svåra nationalrätterna är att få till numera när maken bor i annan stad på veckorna och äldsta sonen tillbringar större delen av veckorna i Stockholm så var jag glad att vi lyckades få till en rätt alls. Det kommer inom kort att bli en rejäl utmaning att få oss alla att vara hemma för nationalrätten, äldste kollar redan på lägenheter. Men men … vi kanske borde ha gasat mer i början, men vi får ta det ett steg i taget.

Återigen, Istrian yota (jag är lite disträ idag). Receptet var enkelt att följa. Att hitta rökt kött som inte är fläsk är en liten utmaning, men vi hittade en seg bit som vi använt i en tidigare pepper pot från Karibien. Gott men segt värre. Surkålen var väl inte en ingrediens som vi var så charmade av, men allt behöver provas.

Surkålen kändes inledningsvis väldigt dominant, men efterhand så minskade smaken av den och smaken av det rökta köttet tog över. I rätten fanns inte så många kryddor heller, utan mest en smaksättare i form av mixad kalkonbacon, vitlök och persilja. Jag har verkligen aldrig förut kommit på tanken att mixa bacon, men det gick det också.

Yngste sonen som tenderar att vara lite kräsen i sin smak tyckte att det här var gott, men vi andra landade på ett svagt nej. Det var verkligen en rätt på gränsen, men det var inte tillräckligt gott för att lyfta över ett nja.

• Pris:
• Det rökta köttet var ganska dyrt, annars billiga ingredienser.
• Tillagningstid: Oklart enligt receptet eftersom jag inte använde torra bönor, men det blev väl ungefär en timme. Kanske kunde ha gått snabbare men jag lät smakerna koka lite för säkerhets skull.
• Disk: medel
• Krångelgrad: Inte krångligt alls. 

• Tips till den som ska göra rätten: Ta lite bröd till så blir det lite matigare.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja.

Nästa rätt låter som något som åtminstone maken kommer att rösta ja till.

Ropa Vieja upplever jag som en ganska befäst nationalrätt men ofta serveras den med ris. Dock var det tortillabröd i receptet jag hittade så vi körde på det. Ris äter vi ofta ändå.

Tillagningen var lång som syndens svans, men väldigt okomplicerad. Hacka och häll i i grytan, ringla över lite saker. In i ugnen i åtta timmar - klart. Vattenmängden kändes underdimensionerad och jag var under tillagningens gång ibland sugen på att se om det var på väg åt rätt håll, men valde att låta bli. Det var ett bra val. Vattenmängden var större efteråt än den var från början, jag antar att det är något i processen som fungerar.

Rätten blir i slutänden en form av pulled beef med oliver och svarta bönor samt lite grönsaker. Mycket mört och saftigt.

Dock var logistiken inte den enklaste. Yngsta sonen kunde inte lördag och söndag dag. Äldsta och maken kunde inte efter 15 på söndag. Det börjar bli pilligt. Denna rätt var dock tacksam då man hade kunnat göra den i förtid och äta när som helst, det var inte en ”måste serveras nylagad”-mat. Så jag lagade den faktiskt dagen innan och sa att alla kan ta när de har möjlighet. Tror dock att denna process av att hitta gemensamma matstunder kommer att bli allt svårare framöver, och det sänder ut detta projekt på en lite oklar framtid. Det får bli när det blir helt enkelt. Eller som äldsta sonen sa ”är vi FORTFARANDE på K!!? Det var ju en evighet sedan vi kom till Kanada!”

Men i slutänden lyckades vi alla äta i alla fall, och alla tyckte att det var gott. Sonens flickvän också som provsmakade en liten bit. Mycket godare med tortillabröd än utan, men kan kan verkligen föreställa mig att ris kan passa också.

• Pris:
• Oväntat lågt pris köttet till trots.
• Tillagningstid: Åtta och en halv timme.
• Disk: Mycket lite.
• Krångelgrad: Extremt lätt.

Tips till den som ska göra rätten: Det går bra att göra den i förväg.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Nu till ett område med gott matrykte, men en ingrediens jag är lite skeptisk till.

Jag upplever att bilderna jag hittar innan och efter att jag tillagat maten ser ganska olika ut. Jag förstår inte riktigt varför, om google inte är min vän.

Larb är Laos nationalrätt. Autocorrect vill gärna ändra rättens namn till Lars, så skulle jag någonstans skrivit att vi ätit Lars så beror det på autocorrect, inte någon obskyr matkultur.

Larb beskrivs som en köttsallad. En lite märklig kombo kan tyckas, och inte heller det som vi uppfattade det som utifrån receptet. I vårt recept stod det att rätten skulle ätas tillsammans med jasmineris och sallad, och då blev det lite mer ris med köttfärs.

Själva larben var väldigt lätt att göra. Hacka upp lite saker. Häll i och stek en kort stund, häll i lite andra saker, samma procedur - färdigt. Det enda som kan uppfattas som komplicerat var det rostade riset som skulle malas, men återigen, eftersom vi har en liten kvarn hemma så gick det på nolltid. Jag är dock mycket osäker på vad den ingrediensen faktiskt bidrog med i slutänden.

I asiatisk touch så fanns det starkt, sött, surt och salt i maten, en alltid lyckad kombo. Skepsisen som jag antydde förra veckan handlade om det salta, fisksåsen, som jag från tidigare recept uppfattar som en riktig stinkbomb. Jag vet inte om jag vant mig, men det kändes inte av denna gång.

Köttfärsen blev god. Godare utan riset, eftersom det inte smakade så jättemycket och smaken bleknade ännu mer i kombination med ris. Innan såg jag inga bilder med tillbehöret sallad, och jag tänkte inte längre än isbergssallad vilket alltid är mitt salladstillbehör. På bilderna jag hittade efter tillagningen såg jag sallad, men det kändes ungefär ok, även om det var lite andra ingredienser och annan presentation. Jag var inte helt fel ute.

En väldigt enkel rätt. Skulle kunna vara svensk husmanskost. Köttfärs och syra går tydligen ihop det också. Hela familjen röstade ja.

• Pris:
• Ovanligt billigt trots många ingredienser och inflation.
• Tillagningstid: Inte mer än en halvtimme.
• Disk: Normalt
• Krångelgrad: Lätt.

Tips till den som ska göra rätten: Var inte rädd för att smaka av ordentligt innan du serverar. Jag behövde komplettera med alla kryddor för att få det att bli bra.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Härnäst … en repeat av vårt hattillbehör. Suck …

Rätten med det roligaste namnet, Chakalaka och pap-pap, aka majsmjölets hämnd. Under hela projektets gång har vi dissat majsmjöl i olika kombinationer och en del av mig undrade varför jag valde ut det som tillbehör till denna rätt. Det visade sig bero på att det är pap-papen som är nationalrätten, inte grönsaksgrytan som i det här fallet är tillbehöret.

Chakalaken var lätt att laga. Hacka grönsaker och stek, krydda, klart. Pap-papen vet jag inte vad det hände med. Jag tror att receptets vattenmängd var sjukt underdimensionerad. Kanske har jag översatt koppar till dl i misstag? Det blev omdelbart en torr klump och något ”sjud” var vi inte i närheten av. Jag kompletterade med säkert lika mycket vatten till och ändå kom inget sjudande. Jag vet inte vad det blev till slut, men det fungerade i alla fall. Funderade på om det var hämden för att jag degraderat rätten så hårt …

Maken och jag kockade tillsammans, han hackade löken för att skona mig men jag grät mest i alla fall. Han grät lite också för att han skulle smygsmaka på en bit morot och råkade få med sig lite chilikorn.

Grönsaksgrytan var god. Fräsch med en lagom hetta av både chili och cayennepeppar. Både jag och maken uppskattade den. Vi tyckte också, kors i taket, att pap-papen var helt ok. Antingen har vi vant oss eller så var det något speciellt med det här tillagningssättet. Men nej, vi har nog vant oss. Eller så passade det extra bra ihop med grytan.

Dock ska vi inte överdriva, det är fortfarande majsmjöl. Ätligt som bäst.

Inte heller denna vecka blev bilderna på maten likt det som finns på internet, så jag är lite osäker på vad jag egentligen har hittat för recept. Det ska vara betydligt rödare och upphackat i mindre delar.

Sönerna dissade denna rätt, men det hade jag kunnat lista ut redan förra veckan. Äldste såg lite grön ut när han skulle äta. Den enda som verkligen uppskattade rätten var maken, med en tilläggskommentar ”det märks att jag är den enda som kommer från Afrika”.

Jag hade röstat ja, om chakalaken var nationalrätten. Men med fakta i hand så blir det ett nej, även från mig.

• Pris:
• Billiga ingredienser
• Tillagningstid: En knapp timme.
• Disk: Normalt
• Krångelgrad: Lätt.
• Mycket gråt blev det.

Tips till den som ska göra rätten: Dubbelkolla det där med vattenmängden. Jag ska se vad jag hittar och ändra, men det kommer inte att vara beprövat i mitt recept, så engagerad är jag inte.

Kommer att göra igen? 1/4 röstar ja.

Nu till Europa igen, till något som återigen minner om fattigmat.

Sett till det estetiska så har denna rätt en väldigt tråkig look. Grå ärtor och fläsk. Vanlig ärtsoppa är åtminstone fin i den gula färgen, det grå är en helt annan femma rent utseendemässigt. Rätten ser ut att ligga någonstans mellan aska och sten. Färgen på min rätt (jag tänker inte ens försöka skriva det där namnet) var dock inte lika grå till slut i alla fall. Men man kan lugnt säga att detta inte var en rätt vi längtade efter.

Rättens namn är mer komplicerat än det ser ut här, men typsnittet i mina rubriker accepterar inte udda tecken, så ni får helt enkelt tro mig.

Grå ärtor fanns inte att finna i affärerna. Jag tillbringade en dag med att leta efter grå ärtor och korngryn men insåg att jag var sjuttio år för sent ute. Grå ärtor hittade jag till slut på Apoteas hemsida, av alla ställen. Enligt min son säljer Apotea allt, och detta var väl kanske det tydligaste beviset på det.

Tillagningen var väldigt enkel bortsett från tiden allt behövde. En natt där ärtorna och korngrynen skulle ligga i blöt och ytterligare två timmars kokning. Men kokningsprocessen var så enkel den kan bli. Ta fyra ingredienser, lägg dem i grytan. Koka. Klart.

Sammantaget blev rätten blötare än bilderna gav sken av. Jag hade lite mer ärtor än receptet hade så jag lade i lite mer vatten, men det borde inte ha gjort någon stor skillnad. Utifrån vad jag har sett ska rätten se ganska torr ut, men det gjorde inte min riktigt.

Smaken var helt ok. Två i familjen, yngsta och maken, tyckte att det var gott och skulle kunna tänka sig att göra det igen. Vi andra tyckte att det var godare än förväntat, men inte tillräckligt gott för att göra igen. Det smakade som en matigare ärtsoppa med buljongsmak. Säkert ganska nyttigt och helt ätbart, men lite tråkigt. Känslan var verkligen fattigmat.

• Pris:
• Billiga ingredienser
• Tillagningstid: 2 + 8 timmar.
• Disk: Lite
• Krångelgrad: Extremt lätt.

Tips till den som ska göra rätten: Jag valde att inte koka min under lock, jag undrar om det kan vara det som gör att den blev geggigare, eller för att jag rörde om ibland. Kolla gärna in några olika recept och fatta beslut utifrån det.

Kommer att göra igen? 2/4 röstar ja.

Härnäst en rätt jag fasat för lite grann. Den tekniskt svåraste misstänker jag att det kommer bli …

Kibbeh, kött i ett skal av kött. Utifrån vad jag kan se så är det en, om inte officiell nationalrätt, så väldigt nära på.

Det libanesiska köket har under årens lopp utvecklats till en favorit i vår familj. Vi har testat flera olika och jämför. Mängden mat, variationen och smakerna faller oss i smaken!

Just kibbeh har dock inte varit en av favoriterna på de libanesiska restaurangerna. Vi upplever den ofta som lite torr och lite tråkig. Så det var ju lite synd att just det var nationalrätten tänkte vi. Som om det inte vore nog så verkar tillagningen vara horribelt komplicerad. Det var med lite skräck vi tog itu med det.

Som om detta inte vore nog … så drabbades jag också av en envis förkylning dagen innan. Så mitt i snorens fasor skulle jag tillaga detta. Yngsta sonen fick komma till hjälp och göra alla delar jag kände att jag inte klarade, exempelvis stå med ansiktet neråt och knåda. Pojkarna fick också handla och upptäckte att kryddan kebbeh inte gick att hitta. Det fick bli recept från internet och egen mix.

Nåväl, maträtten. Stek en röra med köttfärs, nötter och kryddor. Gör en annan röra på mörk bulgur och oxfilé som mixas med kryddor.

Oxfiléröran (alltså, hur ofta mixar man oxfilé, det kändes lite hädiskt) gör man en deg av och formar till små koner som man stoppar ner köttfärsröran i. I mitt recept står att man ska göra en fördjupning, men jag såg i en video en annan kvinna som gjorde koner och det kändes lättare.

Sedan ska de få en speciell form med spetsiga kanter. Men jag kan säga så här… När alla röror var klara och jag nästan brände ihjäl mixern och stressade med köttdegen som blev alldeles för lös och fick räddas med lite mjöl så gjorde jag mitt bästa för att bara få ihop kibbeh så att de höll. Just formen fick bli så bra det blev. Hälften av fyllningen fick inte ens plats, så vi åt lite vid sidan av.

Jag ber om ursäkt till alla libaneser och önskar inte häda, men helt allvarligt, min variant av Kibbeh såg ut som bajskorvar. Yngsta tittade med avsmak på dem när de rann av på papper och sa ”alltså, pappret gör ju inte bilden bättre ..”

Men men, det var i alla fall väldigt, väldigt gott. Vi skonade maken från yoghurtsåsen eftersom den bara var ett tillbehör. Äldste sonens flickvän var också med och även hon röstade ja. Pojkarna till och med med omdömet ”alltså det här var godare än de på restaurang, det är skitgott!”

• Pris:
• Dyrt. Oxfilé har väl aldrig varit billigt.
• Tillagningstid: Ungefär två timmar.
• Disk: Mycket!
• Krångelgrad: Väldigt krångligt. Inte omöjligt, men absolut krångligt.

Tips till den som ska göra rätten: Blöt händerna när du rullar kibbeh om de bara geggar ihop. Jag tänkte som med köttbullar och det blev direkt lättare.

Kommer att göra igen? 4(5)/4 röstar ja.

Nästa rätt kommer då, om jag inte minns fel, döda oss - om vi tillagar den fel. Jeps, hörs igen. Inshallah!

Nu var det länge sedan, men i och med en längre utlandsresa för maken och att äldste sonen flyttat hemifrån så glesnar det mellan tillfällena vi kan göra nationalrätt. Idag blev det dock av! Men roligaste namnet behöver inte innebära roligaste rätten, eller?

Återigen kom kassava in i bilden. Roten som fel tillagad kan orsaka såväl andnöd som plötslig död. Förra gången fegade vi och körde ris, men den här gången inhandlades en kassavarot och lite potatis som backup.

Till kassavamoset serveras en gryta. Hot pepper soupe. Med två habanero lovade den att bli något alldeles extra och en liten fasa fanns inför denna rätt, skulle något alls vara ätbart?

Jag läste receptet noga. Koka kassavan i 20 minuter. Fel tillagad så har vi inte en rolig kväll att vänta oss och riskerar att hamna på löpsedlarna av helt fel orsak. Medan kassavan kokade så googlade jag för säkerhets skull, och såg att tillagningen gäller söt kassava. Bitter kassava är en helt annan sak och kräver mycket omständligare tillagning om den inte ska orsaka döden. Fråga i affären, löd uppmaningen, vilken kassava det är du köper.

Och det hade jag självklart inte gjort.

Jag försökte ringa kundtjänst men kom inte fram. Till slut stod jag inför valet, lita på att Ica Flygfyren köper in den mindre dödliga varianten av kassava, eller ta den säkra vägen.

Det blev potatismos.

Så det ni ser på bilden är vanligt potatismos och en gryta. Stark blev den inte heller. Det stod ”lägg i två habanero”, och eftersom det varken stod något om att hacka eller skära så lade jag i två hela habanero. Såsom jag lade i en hel chili tidigare. Men det blev ingen direkt smaksättning av det.

Hela rätten var ganska medioker. Helt ätbar, men inget särskilt. Ganska tråkigt, men helt ok. Den enda som tyckte att det var bättre än så var äldsta sonen, men han kompletterade med informationen att hans standard förmodligen sjunkit sedan han började laga mat till sig själv.

Pris:

• Inte så farligt, få ingredienser.
• Tillagningstid: En timme.
• Disk: Medel
• Krångelgrad: Det är ju bara det där med tillagningen av kassava då, gör det rätt - enkelt. Gör det fel - du dör.

Tips till den som ska göra rätten: Fråga i affären vilken typ av kassava du köper.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja, men förmodligen det mest mediokra ja hittills.

Nästa rätt är makens hemmaarena och en rätt vi gjort flera gånger förut. Får se om receptet jag hittat motsvarar hans hemmarecept.

Vi får ta chansen och passa på så fort alla är hemma. Nu lyckades vi få till det med nöd och näppe en torsdag innan maken är på resande fot igen och sonen åker till Gotland.

Maken har varit orimligt gnällig över detta recept. Han kan couscous och accepterar inte alls receptet jag hittat. Han säger att man kan göra couscous på många olika sätt, men inte på mitt sätt. Morötter har han aldrig hört talas om att någon har, och socker, tvi vale!

Jag har gjort couscous förut och det kan innehålla lite olika. Maken brukar göra med sötpotatis bland annat. I receptet stod inget om en ouscousier, men det vet jag att man brukar ha, så jag använde den vi har. Alltså en gryta, med en annan gryta ovanpå som har hål i botten. Där uppe lägger man couscous med lite vatten och lite olja och sedan ångas det klart medan grytan kokar.

Hararat lyckades jag inte hitta i någon affär som jag hade rimlig tillgång till, så jag gjorde egen. Jag insåg att jag kanske borde ha malt det, men nu blev det inte så. Krossade kanelen lite istället. Hade generellt missat en hel del grejer i receptet i översättningen, så jag fick komplettera lite. Det är alltid intressant när man skrivit upp ingredienser som man aldrig ska lägga i grytan.

Min mamma var på besök och även äldsta sonens tjej. Det är inte ofta vi har nationalgäster, och två på samma gång har väl aldrig hänt förut.

Rätten är ganska lättlagad. Hacka och skär, häll i grytan och så kokar det på. Dock är det bra att inte avvika och spela mobilspel medan det kokar, för då kan det koka över och bränna spisen så att man dör rökdöden. Bara ett tips.

• Pris:
• Kött dyrt, annars ok.
• Tillagningstid: Två timmar.
• Disk: Mycket
• Krångelgrad: Inte så särskilt svårt. Det där med couscousen kan väl upplevas lite krångligt om man inte gjort det, men det är inte svårt.

Tips till den som ska göra rätten: Ät den inte med en gnällig libyer.

Kommer att göra igen? 3/4 röstar ja. Även bonusgästerna. Maken tog fyra portioner medan han förde konstant klagosång över bristerna i receptet. Sedan röstade han nej, för moroten. Och sockret, tvi vale!

Härnäst en av de rätter som ringar in charmen med detta projekt, något man aldrig hade gjort annars. Jag ska inte äta det med en man från det landet, vet knappt ens om det bor så många i det landet så man kan riskera att träffa någon därifrån.

Alltså … jag läste det jag skrev förra gången. Efter det bestämde vi oss för att åka på en spontan roadtrip i Europa, så sedan förra maträtten har jag inte bara träffat någon från Lichtenstein, jag har till och med varit där!

Lichtenstein lämnade outplånliga minnen! Ett pytteland verkligen, med en egen kung och egen valuta. Vi vandrade runt i en huvudstad bestående av 5000 personer (!!!). Otroligt cool upplevelse, och märklig. Och efter besöket inser jag att det finns oändligt med kuriosa att berätta om Lichtenstein!

Nåväl, till deras nationalrätt.

Käsknöpfle är en form av hemgjord pasta med ostsås. Man gör en deg som man trycker genom ett rivjärn rakt ner i kokande vatten. Blandar med riven ost och toppar med lök.

Massor av mjöl, massor av ägg, och massor av ost. Inte kanske viktväktarstuk, men lätt och gott. Lite macaroni and cheese goes mid-Europe.

Eller lätt och lätt. Att trycka den där degen genom ett rivjärn var snudd på kaos. Degen var lös och jag geggade ner den genom rivjärnet snarare än tryckte. Det blev ett resultat, men jag var enormt skeptisk på vägen. Dock tog det lång tid att trycka ner den, så jag tordes inte låta allt koka tills jag var färdig, så den här gången lät jag koka en portion i taget. Det kändes bäst.

I receptet jag hittade stod det att det skulle ätas med sallad och äppelmos. Hela familjen var skeptisk till äppelmoset, men gillade det skarpt. Från och med nu kanske vi alltid äter pasta med äppelmos!

• Pris:
• Osten var dyr, annars inget.
• Tillagningstid: En och en halv timme, inklusive en halv timmes vila för degen.
• Disk: Ok
• Krångelgrad: Svårt med degen, men med förbehåll för att jag kan ha gjort fel.

Tips till den som ska göra rätten: Kolla upp flera varianter på hur man gör med degen, om det finns ett lättare sätt eller hur verktyget faktiskt ska se ut.

Kommer att göra igen? 4/4 röstar ja.

Nu kommer vi tillbaka till grannländerna-ish igen.

Sedan förra gången har det hänt en hel del. Jag och maken har skilt oss, han kommer alltså inte vara med på projektet längre. Topp-sidan har gjorts om så att det inte längre utgår från fyra personer som röstar, men ja … ni fattar nog ändå!

Litauen. Någon form av litauiska kroppkakor vågar jag påstå även om jag per se aldrig ätit kroppkakor. Och det absolut mest misslyckade projektet hittills. Bilden är genant. Och tro mig, det var den absolut bästa bilden denna matlagning kunde åstadkomma. 

Man ska alltså göra en deg av mosade potatisar, blandat med strimlade potatisar och lök. Fylla med en köttfärsröra och koka i vatten. Jag gjorde 10 stycken. Det ni ser på bilden var det som blev. Resten blev en salig sönderkokad gegga.

Häll i en stor sked majsstärkelse för att de inte ska spricka sa dom. Jag hällde tammefan i minst en deciliter, och nog fan sprack de ändå! Jag testade att koka de sista i vatten som knappt täckte, och de sprack ändå.

Vi bedömde utifrån den som var klar, och resterna råstekte vi och åt med såsen, en sås gjord på stekt bacon, lök och gräddfil.

Sammantaget så var det godare än förväntat med tanke på hur det såg ut. Men med det underlag vi hade och den goda viljan att utifrån det förstå hur det egentligen borde vara, så tyckte vi alla att det smakade bra.

Pris:

• Inga dyra ingredienser. Men matsvinnet blev inte direkt prisvärt … Ä Tillagningstid: Jag tog två och en halv timme på mig och blev precis klar utan att stressa.
• Disk: Inte bra.
• Krångelgrad: Inte bra … alltså, det var inte så krångligt i sig. Att göra potatisdegen till en skål och fylla med röran och få dem att sitta ihop, det gick ganska bra. Men med tanke på det fruktansvärda resultatet så var det ju uppenbart att det var för svårt för mig!

Tips till den som ska göra rätten: Kolla på YouTube ett recept för hur tillagningen ska ske. Jag måste ha missat nåt.

Kommer att göra igen? 3/3 röstar ja.

Nu tillbaka till ett annat land jag besökte i somras!